En ny bok av konstnären Afrang Nordlöf Malekian och konstvetaren Nour Helou utforskar skönheten som en politisk kraft, från den iranska Qajar-dynastin till idag.
Urimelig å påstå vi tar part i en politisk konflikt ved å ikke sensurere en kunstner, mener Koro.
Att göra om Kungliga Konsthögskolan till en klassisk konstskola skulle urholka den konstnärliga friheten.
Fra 1700-tals-malerier til kaffelogoer. I en udmærket udgivelse undersøger Mathias Danbolt tilsyneladende uskyldige billeder fra den tidligere danske koloni i Caribien.
Den svenska konstvåren tillhör åttiotalisterna.
Den norske kunstvåren brister av science fiction, politisk visjon og hittil-største-utstillinger med kvinnelige kunstnere.
De store museene formidler i alle kanaler, til et bredere publikum. Men hvem holder samtidskunsten og historien levende?
Hvordan holder vi fast i det, der er helligt for os i vores kødelige liv, i en tid, der tilbeder skyen?
Är fattigdom räddningen? Rapport från Helsingfors.
Kulturministeren hylder kunst og kultur i kampen mod kunstig intelligens. Hyklerisk, når sparekniven samtidig svinges over Den Nationale Fotosamling.
Kritikens elände började på 1870-talet, då konstnärskapet, snarare än verket, blev dess primära objekt.
Kulturens og kunstens fiender har ikke bare greid å samle seg, men også vunnet terreng.
Biologien er et nettverk av uendelige forgreininger i Anders Holens utstilling på Eiklid/Rusten.
Björn Kjelltoft kommer inte undan sitt ungdomsverk, trots att han kanske aldrig ens gjorde det.
Martin Brandt Hansens marmor er podet med mytologisk ånd, der kan mærkes, men showroom-ånden trænger sig ind på skulpturerne.
Moderna museets utökade uppdrag innebär en maktförskjutning som gör konstlivet politiskt sårbart.
Kunstkritikks ansvarlige redaktør, Mariann Enge, ser tilbake på et år med følelsesstormer, minnearbeid og lukten av treverk i hendene.
Är döden det enda sanna? Kunstkritikks svenska redaktör om sitt år i konsten.
2025 var kosmologiernes år. Kunstkritikks redaktør i København elskede den skramlede, den rævesnu og den helt tyste.
Middelalder-psykedelia på jutevev slo hull i veggen og tiden for Kunstkritikks norske redaktør, Stian Gabrielsen.
I år gladde sig Joanna Nordin, konstnärlig ledare för Bonniers konsthall, åt en ny ärlig energi i konsten.
I år kom kunstner Oliver Bak tæt på den venstre hånd på en af kunsthistoriens mest berømte malere.
Lutz Bacher ryster værker ud af ærmet på en uanstrengt måde, som er umulig at fake.
Der er ikke plads til mere, ikke flere ord eller underlige karakterer. Og det må være noget af et chok at træde ind på Louisiana, hvis man er uforberedt på, hvad Marisols kunst kan.
Munchmuseets triennale viet ny teknologi kunne med fordel spekulert villere.
Anawana Halobas utstilling på Nasjonalmuseet i Oslo er så fysisk at den får det til å prikke på tunga.
I Paris funkler alt på en fascinerende og skræmmende måde.
Matilda Kenttä synliggör det vardagliga arbetet och de vävda minnena.
Stian Ådlandsvik gjør konkursbo til himmelstrebende balanseøvelse på Kunstnernes Hus.
Sarah Lucas samhällskritik blir buskis på Kiasma.
Skönhet och fasa i Lina Selanders utställning på Marabouparken.
Robel Temesgen 60 meter lange elvemaleri utfordrer både den lineære kunsthistorien og idéen om kroppen som bildets målestokk.
Matilda Kenttä synliggör det vardagliga arbetet och de vävda minnena.
Arthur Köpcke ankom til København i 1953. Kort efter blev København et centrum for tidens europæiske avantgarde. Hvornår sker det igen?
På Kunsthalle Zürich vecklade gesterna in sig i tystnad, språket sviktade och rummet höll andan.
Lars Fredriksons målningar är aldrig platta.
Hilde Skancke Pedersens ránut kjennes i fingrene og på tunga mi, selv om jeg ser dem på avstand.
Bølgene i Kinga Bartis’ maleri Egg timer bølger ikke forgjeves.
Carsten Höllers verk är mer spektakel än substans.
Alting er politisk, men Karim Boumjimars udstilling på O-Overgaden ånder gennem kropslig hedonisme og en dirrende, dansende streg.
Den 13:e upplagan vill att vi ska skämmas.
Bergen Assembly samler alle gode krefter til et kognitivt krafttak.
Hannah Heilmann zoomer inn på smulene av den hjemlige eksistensen på Pachinko i Oslo.
Landskrona konsthall får konceptuella gardiner.
Kunstner og juryleder for Høstutstillingen, Hanan Benammar, håper Nasjonalmuseet vil legge til rette for en åpen og ærlig dialog.
Krisehåndtering blandes med faglig arbeid på Nasjonalmuseet, mener professor i kuratorpraksis Anne Szefer Karlsen.
Den norske kunsthøsten er besatt av mediet som nekter å dø.
Någonstans mellan svart figuration och den sene Picasso söker den svenska konsthösten efter relevans.
Małgorzata Mirga-Tas’ fragmenter av romske fortellinger utfordrer både historiske stereotypier og etablerte representasjonsformer.
Grandios, vanvördig och helt och hållet sig själv.
Jenkin van Zyls dragcarbaret i ARoS’ nye galleri er, trods alle effekter, en kedelig forestilling.
Mens Gaza lægges i ruiner arbejder en udstilling på at udbrede palæstinensisk kunst til et globalt publikum. Gaza Biennalens danske pavillon åbner denne uge.
Kunstmarkedet er i forandring. Gallerier lukker, mens digitale platforme og uafhængige rådgivere vinder frem. Men man bør ikke afskrive galleriet helt.
Ingrid Jacobsens utstilling på Christian Torp er sånn verden kan se ut en sen kveld når kontaktlinsene har falt ut.
Nationalromantiken föds på nytt när science fiction-drottningen ställer ut på Henie Onstad utanför Oslo.
Ett förföriskt löfte svävar strax utanför bildramen på konstnärsdrivna Antics i Stockholm.
Se opptak av Susanne Christensen, Nicholas Norton og Kristian Vistrup Madsen i samtale med redaktør Stian Gabrielsen.
Når forestillingerne om kunstens autonomi og forfatterens død er kørt på lossepladsen, er der bare den nøgne afsender tilbage.
Kritikerna måste frigöra sig från de administrativa intressen som kidnappat konsten.
Norske kunstkritikere kan takke et kollektivt fravær av risikovilje for sin marginale rolle i offentligheten.
Brukerideologiens besettelse med distribusjon og relevans gjør at kunstkritikken mister fotfestet. Det er et problem for kunsten også.
Magtkritik eller shitstorm? Debatten om Sophia Kalkaus Zygote viser, at problemerne ved at tale om kunsten i det offentlige rum rækker langt ind i kunstkritikken.
