Abounaddara

Kungliga konsthögskolan, Svenska Filminstitutet, Stockholm
Rapport 23.01.17

En värdig bild måste försvaras

Bilden visar Abounaddaras Media Kill från 2012. Foto: Kunstkritikk.

En bild av krig är oftast en bild av lidande och ödeläggelse – en manifestation av våld. Men krig innebär också ett lidande som inte kan förstås genom en ögonblicklig katastrof. Detta påmindes vi om förra veckan då Kungliga Konsthögskolan i Stockholm arrangerad ett två dagars seminarium med det syriska filmkollektivet Abounaddara. Evenemanget hade rubriken Rätten till en värdig bild och inbegrep även en paneldiskussion på Filmhuset. På Konsthögskolan deltog syriska filmare, författare och intellektuella tillsammans med svenska konstnärer och teoretiker. Panelsamtalet på Filmhuset hade delvis en annan karaktär med medverkande från bland annat Sveriges Television och Dagens Nyheter.

Abounaddara dokumenterar det syriska civilsamhället under kriget och tillgängliggör en ny film varje vecka sin hemsida. Kollektivet grundades 2010, året innan revolutionen, med syftet att porträttera syriska medborgare som mål i sig själva snarare än som representanter för en specifik politisk eller religiös ståndpunkt. De har sedan fortsatt sitt arbete under revolutionen och vidare i det pågående kriget. 2014 tilldelades gruppen det prestigefyllda Vera List Center Prize for Art and Politics, och året efter var de inbjudna till Venedigbiennalen (men drog sig ur då de menade att biennalen inte följde visningsanvisningarna). Documenta 14 publicerar kontinuerligt gruppens filmer i sitt Facebook-flöde.

Abounaddara, Snapshots of History in The Making (stillbild), 2014.

Abounaddaras enda namngivna medlem är Charif Kiwan som under senare år har rest runt i världen och presenterat verksamheten. Han var också på plats i Stockholm. På konsthögskolan visade han ett kronologiskt urval av Abounaddaras filmer, och beskrev hur «värdighet» har varit ett grundläggande begrepp för arbetet med filmerna.

En universell måttstock

Den värdiga bilden framställs hos Abounaddara som en universell måttstock som måste försvaras. Denna idé om värdighet handlar om det som berövas den utsatte när hen fotograferas, om möjligheten till självrepresentation och om en genomgående kritik av medias tendens att reproducera en spekulativ bild av krig. Idén om en värdig bild formuleras också mot bakgrund av en föreställd ovärdig bild, vilken skulle kunna förstås i termer av Roland Barthes «chockbilder»: en skildring av brutalt lidande där betraktaren inte har något utrymme att reagera då bilden är överdeterminerad av fotografen. Chocken är något som befinner sig i ögonblicket då fotografiet tas och det som kvarstår i mötet med en betraktare är chockens skandal.

Som alternativ till de bilder av krig som produceras och distribueras av de stora mediabolagen visade Kiwan bland annat Abounaddaras film The Carpenter and the Inferno (2010), som utspelar sig i ett snickeri: vackra lådor slipas, medan snickare talar om hur helvetet troligtvis finns här på jorden. En liknande bildstrategi återfinns i dokumentärfilmaren Nassouh Zagloulehs film An Ordinary Syrian Day som också visades under seminariet. Filmen är inspelad från Zagloulehs tak i Damaskus, och visar hur vardagen fortgår på de omgivande hustaken mot en bakgrund av skott och bombningar. I en situation där det är förenligt med livsfara att röra sig på gatorna blir hustaken som miljö och inspelningsplats ett sätt att visa kriget ur en annan synvinkel. 

Abounaddara, The Carpenter and the Inferno, 2010. 

De som är kvar, de som har lämnat

Bland de syriska deltagarna i seminariet framträdde två positioner: de som hade stannat kvar i Syrien och de som hade flytt. Den första positionen representerades av bland andra filmaren Samer Ajouri, vars poetiska och politiskt laddade animationer visades under seminariet; av fredsaktivisten Ousama som deltog via Skype från Damaskus; och av filmaren Ali Atassi som talade om organisation Bidayyat, som sedan revolutionen stödjer, producerar och utbildar unga syriska filmare. Bidayyats arbete presenterades med en film av Ismaeel Mattar från det belägrade palestinska flyktinglägret Yarmouk i Damaskus. I kontrast till nyhetsreportagets bilder av desperation och lidande, låter Mattar oss följa en familjs umbäranden för att klara av vardagen i Yarmouk. Att lägrets invånare framställs genom sin dagliga kamp, istället för som offer,  kunde här ses som en värdig bild i Abounaddaras mening.

Seminariets andra position, som utgår från ett exiltillstånd, blev till en övergripande diskussion om rätten till självbenämnande och om begreppsskillnaden mellan flykting och migrant. Författaren Rasha Abbas beskrev hur hon använder humor som strategi i sina noveller skrivna i exil i Tyskland, medan teoretikern och författaren Nisrine Al Zahre bland annat talade om hur ordet värdighet på arabiska har samma lingvistiska rot som generositet. Författarna Linn Hansén och Samira Motazedi presenterade arbetet med Samiras blogg för kulturtidskriften Glänta, där bloggens initiala inriktning mot en kritik av den iranska regimen gradvis har förskjutits mot en kritik av den svenska migrationsprocessen.

I panelsamtalet på Filmhuset medverkade bland andra Charif Kiwan från Abounaddara, Anna Serner (VD för Svenska Filminstitutet), Björn Wiman (kulturchef på Dagens Nyheter) och Hans Corell (f.d rättschef i FN).

Filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback gjorde en ödmjuk läsning av hur bilden kan synliggöra en fragmenterad värdighet i en värld där det ovärdiga premieras, medan idéhistorikern Edda Manga talade om hur värdighet kan kopplas till en postkolonial världsordning där vissa inkluderas och andra exkluderas. Marta Dauliute and Elisabet Marjanovic Cronvall från filmkollektivet Noncitizen presenterade ett pågående filmprojekt där de följer två litauiska gästarbetare i Sverige, vilket fick ytterligare resonans när den tysk-svenske dokumentärfilmaren Peter Nestler visade klipp ur sina filmer från 60-talet om villkoren för marockanska gästarbetare utanför Marseille.

Mediachefer indignerade av kritik

De två dagarna på Kungliga Konsthögkolan präglades av ödmjukhet och en vilja till intellektuellt utbyte. Panelsamtalet på Filmhuset dominerades av det motsatta. Samtalet genomfördes i samarbete med Svenska Filminstitutet, Svenska Institutet och Noncitizen, och var den stora publika händelsen under veckan. Panelen bestod av mediachefer och makthavare som Filminsitutets VD Anna Serner och Hans Corell, f.d rättschef i FN, och kunde har möjliggjort en reell diskussion om vad som kan göras och hur. Sällan har jag dock upplevt en sådan känsla av skam och vanmakt som under detta samtal, där utgångspunkten verkade vara att både SVT och Dagens Nyheter kände sig angripna av Abounaddaras mediakritik.

Värst var SVTs utrikeschef Ingrid Thörnqvist som i affekt beskrev hur public service arbetar utan agenda. De berättar bara «historien» («the story» var hennes uttryck) och för att göra detta så måste stereotyper användas. Möjligen var det Thörnqvists engelska som var bristfällig, men jag kan inte låta bli att undra hur en sådan förenklad syn på sanningsanspråk och bildanalys kan förekomma idag. Frågan om rätten till en värdig bild kan enkelt angripas från en annan vinkel, även rent journalistiskt, då det finns en långtgående diskussion om krigsrepresentationer som sträcker sig från Virginia Woolfs resonemang om hur krigsbilder påverkar betraktaren, skriven under det spanska inbördeskriget då sådana bilder spreds för första gången, vidare via Susan Sontags syn på hur vi kan se andras lidande, till Barthes och vidare till Judith Butlers läsning av bildens ram som central för tolkning.

Abounaddara, All Things Considered, 2017.

Vad som verkligen står på spel

Bortom dessa teoretiska ingångar sker givetvis också ett urval i nyhets-produktioner dagligen, vilket i sig är okontroversiellt. Filmvetaren Malin Wahlberg försökte lyfta diskussionen, men motståndet var kompakt. Till slut bad Charif Kiwan panelen om ursäkt om de känner sig anklagade, och påminde om den akuta situationen: det pågående kriget. Denna aktualitet förstärktes under visningen av Abounaddaras Snapshots of History in the Making (2014) vars slutscener visar en lång rad vuxna bärandes på barnlik och sedan hur ett barn grävs upp ur en ruin. Denna bild är i sig inte representativ för de bilder som Abounaddara oftast producerar, och kanske inte heller det främsta exemplet på en värdig bild, men den framstod här som en möjlighet att se vad som verkligen står på spel och vems liv och värdighet som faktiskt riskeras.

Seminariet var en del av Kungliga Konsthögkolans pågående samarbete med Abounaddara, som syftar till ett långtgående utbyte av kunskap och erfarenheter. Svenska Filminstitutet är dessutom medfinansiärer till kollektivets kommande långfilm. En genomgående fråga som vore intressant att ta vidare är vem bilderna är för och hur deras politiska agens formuleras. Det finns en motstridighet då Kiwan säger att Abouanaddara gör sina filmer «för grannen», samtidigt som de distribueras över världen via bland annat Vimeo, Facebook och kollektivets hemsida. De vill utgöra ett alternativ till etablerad media, men på sina egna premisser och de vill hitta ett alternativt språk för att tala om krig, men de vill också göra aktivt motstånd. 

Samarbetet med Konsthögskolan kan förhoppningsvis fungera som en arena för att vidareutveckla frågor om bildens agens, produktion och spridning i relation till den grundläggande frågan i vilken grad den värdiga bilden också finns i betraktarens öga.

Abounaddara, Vanguards, 2012.

Skriv et indlæg
Navn (kun indlæg under fuldt navn tillades)*:

E-mail (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!