Kungliga konsthögskolan, Stockholm
26. januar - 27. januar 2017
Rapport 30.01.17

Konsten bakom masken

Wura-Natasha Ogunji, The Kissing Mask, 2015. Foto: John Rudolph.

What is a Mask? var namnet på den internationell tvådagarskonferens som ägde rum på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm torsdag–fredag, 27–28 januari, förra veckan. Konferensen var det stora publika arrangemanget under skolans forskningsvecka, och fungerande som en förlängning av kursen Philosophy in the Context of Art från det föregående läsåret.

De idag obligatoriska forskardagarna på de svenska konsthögskolorna varierar vad gäller omfattning och ambitionsnivå, men för alla med intresse för konstnärlig forskning är de väsentliga för att få en överblick över ett tilltagande forskningsfält. Vid sidan av examensutställningarna har dessa dagar dessutom blivit några de mest publika arrangemangen på många skolor, vilket visar på forskningens allt viktigare roll vid de konstnärliga utbildningarna.  

Internationellt samarbete

What is a Mask? curaterades av gästprofessorn vid Kungliga konsthögskolan, Catherine Malabou, i samarbete med Centre for Research in Modern European Philosophy vid Kingston University i London, där Malabou är professor i filosofi. Institutionen leds av Peter Osborne som var gästprofessor vid Kungliga konsthögskolan hösten 2015, och stod bakom motsvarande konferens under förra årets forskningsvecka.

Som titeln indikerar handlade konferensen om att dyka ned i det symboliska värdet av masker som föremål och som gräns. Catherine Malabou inledde  med en föreläsning utifrån Freuds idé om att eliminera driftens tryck på medvetandet och det efterkommande «flyktförsöket» som detta innebär. I frånvaro av en yttre flyktväg, så är den enda möjliga lösningen att bära en mask, argumenterade Malabou. Med hjälp av filmklipp från Stanley Kubricks The Shining och Eyes Wide Shut argumenterade hon vidare för att paranoia och schizofreni konstituerar två separata sätt att fly driften.

Catherine Malabou. Foto: Cristian Wahlén.

Intressant blev det när Lacans idé om gemenskap kom upp. Paradoxen, enligt Lacan, är att även om vi talar samma språk, och därmed kopplas till samma sfär för gemenskap, så räcker inte detta språk för att minimera risken att bli utstött. Det är därför vi också behöver ett lösenord, förutom masken.

FransK inriktning med manlig dominans

En majoritet av talarna var baserade eller utbildade i Frankrike, vilket avspeglades i perspektiven och referenserna under konferensen, som var mansdominerad och hade en lutning mot hetero- och mansnormativa resonemang. Bredden på föreläsningarna var trots detta ändå stort och även ett flertal studenter gavs möjlighet att ge korta presentationer.

Musikteoretikern och filosofen Peter Szendy utgick i sitt anförande från pengars koppling till det maskerade, bland annat utifrån den mångtydiga termen «face value». Pengars «dolda» värde är ett tema som det har forskats mycket om under det senaste decenniet inom nationalekonomi och sociologi, men Szendys föreläsning hade en historisk tonvikt och skulle ha vunnit på att tydligare kopplas till den omedelbara kontexten på konsthögskolan.

Exempelvis kunde föreläsningen ha knutit an till Goldin + Sennebys forskningsprojekt The Exquisite Corpse of August Nordenskiöld, som just tar pengars alkemiska värdemanipulation som utgångspunkt, och som presenterades i en grupputställning på Galleri Mejan under forskningsveckan.

Slöjan som motstånd, masken som virus

Howard Caygill, en annan fakultetsmedlem från Kingston University, gjorde en djupdykning i veckans kanske mest emotsedda föreläsning om Frantz Fanons Black Skin, White Masks från 1952. Associationen till masker och vithet i Fanons inflytelserika skrift rymmer enligt Caygill en mask för det som är det underliggande föremålet för Fanon – slöjan. För Fanon blir slöjan en andra hud, samtidigt som den gör motstånd mot igenkänning, vilket får politiska konsekvenser.

Konferensen hade en månghövdad publik.

I essän Algeria Unveiled från 1959 argumenterade Fanon exempelvis för att algeriska kvinnor borde bejaka slöjan som plagg för att stärka frihetskampen genom att underminera det koloniala förtryckets betoning av klassificering och indelning.  

Genom att mixa Claude Lévi-Strauss och modern immunologi gav Frédérick Keck, direktör för forskningsavdelningen vid Quai Branly Museum i Paris, konferensens mest oväntade föreläsning. Kecks frågeställning utgick från vad som händer om vi betraktar masker som virus och tvärtom, när virus blir till masker. Virus, menade Keck, replikerar den värd de möter och blir en exakt kopia av denna, vilket han kopplade till Lévi-Strauss argument att masker är till för att ta fiendens perspektiv eller för att komma nära och fälla ett bytdesdjur. Det var synd att Keck inte utvecklade detta resonemang mot dagens högst polariserade politiska och mediala verklighet.

Protester från en indignerad clown

Filmaren Érik Bullots betraktelser över de senaste årens clownattacker föll platt och tillförde föga till konferensens tema. Däremot väckte en efterföljande fråga åhörarnas intresse. Frågan kopplade samman Trumps nuvarande maktposition med clownen och det clownaktiga ansiktet. I publiken satt en kvinna som presenterade sig som clown, och som omedelbart protesterade mot den nedsättande sammanblandningen av clowner och den löjlige Trump. Det blev ett nyktert ögonblick där fördomarna i Bullots föreläsning lyftes fram exemplariskt.

En av få konstnärer som föreläste under de två dagarna var Wura-Natasha Ogunji, som arbetat under många år i Nigeria och skapar performanceverk om kvinnors närvaro i det offentliga rummet. I verket The Kissing Mask bär hon en afrikansk mask avbildad från en annan konstnärs målning och sätter sig på museer och uppmanar betraktarna att kyssa masken. Verket skapar en anonymitet som möjliggör för konstnären att snappa upp privata konversationer och interaktioner. Masken är för Wura-Natasha Ogunji ett medel för sociala experiment, ett sätt att röra sig friare.

Projektet Dysfunctional Comedy iscensattes av studenterna Ehab Aljaby, Rebecca Digby, Christofer Degrer, Malin Norberg, Jimmy Offesson och Hilde Retzlaff under ledning av professor Olav Westphalen. I bakgrunden syns Love me like the Sun av Carla Garlaschi. Foto: Vanja Sandell Billström.

Svag koppling till samtidskonsten

Konferensen presenterade ett flertal exempel på filmer som kunde ses som mer eller mindre kopplade till idén om en mask, men hade en svag koppling till den samtida konsten. Många viktiga och aktuella teman togs upp men lämnades relativt snart därhän, till publikens tydliga frustration. Det gällde allt från slöjan, svarthet och vithet, maskens politiska implikationer och även genus- eller queerteoretiska analyser av masken och dess funktion.

Några få frågor fick auditoriet att bränna till, exempelvis Frédérick Kecks påstående att smink är att likställa med en mask. I övrigt var det mesta fragmentiserat och utan särskilt mycket kraft sparad för en större, transdisciplinär kontextualisering.

Ett par försök till sammanfattande diskussioner gjordes, men utan den diskursiva tyngd som man hoppas på under en forskningsvecka. Ändå upplevde jag temat och de olika ingångarna som angelägna. Konferensen var dessutom välbesökt, och under den första dagen var salen fullsatt. Men presentationerna lyckades inte riktigt engagera en konstnärlig diskussion som hade kunnat utveckla frågan om masken. Det slutliga intrycket, som bekräftades av ett par publikkommentarer under dag två, blev att konferensen skulle ha behövt en pendang som utgick från konstnärliga utblickar på masker och symboler, som motvikt till the usual suspects från 1900-talets idéhistoria.

Installationsvy från Kungliga konstögskolans forskningsvecka. I bakgrunden syns Vägra döda – historier om de vapenfria männen av Björn Larsson och Carl Johan Eriksson. I förgrunden syns Collect the (un)connected & (re)connect the uncollected av Paula Urbano. Foto: Vanja Sandell Billström.

Not: Texten korrigerades den 31 januari, klockan 09.06.

Skriv et indlæg
Navn (kun indlæg under fuldt navn tillades)*:

E-mail (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!