Live Through That?!

Index, Stockholm
17. maj 2014
Kritik 23.05.14

Svartvit exhibitionism

Lili Reynaud-Dewar, {ITALIC}Live Through That?!{ENDITALIC} (installationsvy), 2014. Foto: Index.

Lili Reynaud-Dewar, Live Through That?! (installationsvy), 2014. Foto: Index.

Informationsbladet till Lili Reynaud-Dewars utställning på Index citerar en dramatisk fras ur den franske författaren Jean Genets sista, postuma bok, Un captif amoureux: «I det vita Amerika är de svarta de tecken med vilka historien skrivs; de är bläcket som ger den vita sidan mening.» Hos Genet är den omedelbara kontexten för frasen författarens arbete med och för de Svarta pantrarna, som han besökte i USA 1970 och sedan stödde, manifesterade för och attraherades av under resten av sitt liv. Historien om den «siste Genet» är historien just om hans relation till ett antal minoritära grupperingar och motståndsrörelser – de svarta i USA, palestinierna, den västeuropeiska, revolutionära vänstern – med utgångspunkt i vilken han utvecklade en säregen, «mindre» politik.

Meningen ur Genets roman är komplex, mångskiktad. «Det vita Amerika» är rasismens, klassförtryckets och den heterosexuella normalitetens ordning, föremålet för Genets avsky och objektet för hans motståndsarbete. Men «de svarta» kan bara vara politikens och historiens agent («de tecken med vilka historien skrivs») under förutsättning att «det vita» finns där som underlaget för den kritiska skriftens bläck, som den fond mot vilken den politiska gesten blir synlig, som vad den oppositionella hållningen måste förena sig med för att bli verksam. Och detta är i sin tur vad som gör att «det vita» kan betyda någonting, vad som «ger den vita sidan mening». Relationen mellan det minoritära subjektet och den ordning det vänder sig mot framstår som allt annat än entydig, som en antagonistisk förening där attraktion och kamp, erotik och politik ingår i en oupplöslig, konfliktfylld och ömsesidigt bekräftande förbindelse.

Lili Reynaud-Dewar, {ITALIC}Live Through That?!{ENDITALIC} (installationsvy), 2014. Foto: Index.

Lili Reynaud-Dewar, Live Through That?! (installationsvy), 2014. Foto: Index.

De två verk som utgör Reynaud-Dewars utställning hänvisar mer eller mindre direkt till Genets fras, använder den mer eller mindre tydligt som en figur för att förstå relationen mellan konstverket och konstinstitutionen, där verket förmedlas till den sociala världen. I en film som projiceras på väggen i konsthallens enda rum ser vi en naken, svartmålad kvinna – konstnären själv – som dansar en vild dans i samma rum innan utställningsperiodens början. Det är en komisk, lite oroande, provocerande bild: kvinnan studsar runt och gör olika besynnerliga, vagt primitivistiska, «exotiska» rörelser, som för tankarna till ritual eller krigsdans (informationsbladet föreslår Josephine Baker som en möjlig referens), samtidigt som hon hela tiden förefaller vara intensivt och lekfullt, ironiskt medveten om kamerans blick och sin egen status som utställd.

Index är här, om vi följer metaforen, motsvarigheten till «det vita Amerika», den förtryckande ordning mot bakgrund av vilken konstnärens dans blir möjlig och synlig. Och samtidigt är den svarta dansen, enligt samma logik, det som först ger Index vita rum en mening. Det är som om Reynaud-Dewars ambivalenta exhibitionism i filmen försöker förhandla fram en möjlig position i förhållande till detta rum och denna logik: den svartmålade figurens glada dans bekräftar utställningsrummets funktion, njuter av den, låter den forma hennes handlingar, samtidigt som hon förblir störande, tvetydig, ironisk, tycks driva med den ordning som omger henne, bejaka den bortom gränserna för vad den själv kan kontrollera.

På golvet framför den projicerade filmen står fyra sängar, bäddade med vita lakan. Täckena är delvis avlyfta och blottar, i tre av sängarna, högtalarmembran inmonterade direkt i madrasserna, och i en av sängarna en liten fontän med svart bläck. Genets vita ordning och svarta historia är här förflyttade till en annan miljö, ett annat rum: det vita är lakanet, sängen, sovrummet, det vill säga den sfär som är den mest intima och mest privata – och den traditionellt kvinnliga. Ur detta privata rums inre bubblar det svarta upp: bläcket, skriften, texten, det vill säga det offentliga, det traditionellt manliga. Bläckfontänen representerar på så vis en rubbning, en omförhandling av «den vita» ordningens fördelning av könsroller, där det privata blir politiskt, hemmet en arbetsplats.

Lili Reynaud-Dewar, {ITALIC}Live Through That?!{ENDITALIC} (installationsvy), 2014. Foto: Index.

Lili Reynaud-Dewar, Live Through That?! (installationsvy), 2014. Foto: Index.

Men Reynaud-Dewars omlokalisering av sängarna och sovrummet till konsthallen, av det privata livets element till ett kvintessentiellt offentligt rum, tycks också ställa en annan fråga, den som figurerar i utställningens titel, Live Through That?!: hur kan man leva genom denna plats, hur är ett liv möjligt om det förutsätter existensen av den ordning det motsätter sig, hur kan «de svarta»  bli «de tecken med vilka historien skrivs» om det hela tiden kommer att krävas en «vit sida» som tecknen avtecknar sig mot? Här tycks Reynaud-Dewar snarast närma sig en sorts uppgivenhet, en relativ konformism som står i skarp kontrast till Genets paradoxala, minoritära radikalism. Utställningstiteln är lånad från en text av den amerikanska poeten Eileen Myles, som läses upp i ett par av sänghögtalarna: ett resignerat stycke om att använda tandtråd och åldras, om att acceptera att man vill leva vidare trots sina svikna ideal, om att se sig själv i spegeln varje morgon och känna en liten avsmak, ett litet motstånd, och sedan övervinna det med hjälp av tandtråd.

Reynaud-Dewars utställning på Index är två verk i ett rum. Det är rika verk, ur vilka man kan utvinna en sammansatt och intensiv reflektion över konstverkets institutionella gräns och politiska kraft. Men som utställning är Live Through That?! inkonklusiv, öppen på ett sätt som inte bara har att göra med konstverkets konstitutiva resistens mot uttömmande tolkning. Den liknar egentligen en galleriutställning, som kan förutsätta att konstnären redan är bekant för betraktaren och där verkens närvaro berättigas av en yttre, ekonomisk logik (och alltså kan vara helt godtycklig), snarare än en första presentation av ett konstnärskap för en ny publik på en offentlig konsthall, där verken måste ingå i en artikulerad, kritisk helhet.

Skriv et indlæg
Navn (kun indlæg under fuldt navn tillades)*:

E-mail (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!