Changing Room / You Should Have Thought of That Before

Lyndal Walker, Ninna Berger

Hangmen Projects, Stockholm
29. september - 28. oktober 2017
Kritik 11.10.17

Sanning, erotik, mode

Lyndal Walker, Time Exposes Truth, 2017. Foto: Stephen McKenzie.

En konst som vill ställa sig i nuet kan knappast ha ett bättre ämne än vår relation till sanningen i en tid av «post-truth politics». På Hangmen Projects i Stockholm visas två parallella utställningar, av Berlin-baserade Lyndal Walker respektive Stockholms-baserade Ninna Berger, där den gemensamma nämnaren är en explicit relation till sanningen och dess plötsliga kraftlöshet i vår tid. Schematiskt kan man säga att Walker tar sig an sanningen som ett system, medan Berger situerar sanningen i tänkandets första fas där man gör ett assemblage av allt som kan vara relevant för det man är ute efter. I hennes fall verkar det handla om en viss situation i privatlivet, om relationer som förändras och får en att undra vad som är sant och vad som är vanföreställning.

Walker visar tre skärmväggar med fotografiska remakes av klassiska målningar föreställande den nakna sanningen, på ena sidan, medan den andra sidan är klädd i speglar. Eftersom skärmarna är veckade bildas nya montage i speglingarna, där även betraktaren förs in i bilden. Berger visar en mängd verk utan figuration. De tre för mig centrala verken, vars titlar anger att de handlar om sanning, erotik och alienation, består av lager av hängande tyg eller skinn. Längst fram sitter en vitmålad glasskiva, som kan ställas i relation till att sanningen ofta avbildas som ett ljus som faller in genom ett klart fönster. Jag förstår därför glasskivan som ett sätt att gestalta alienationen. Till detta kommer en mängd text: korta scener ur en intensiv vardag, med en avslutande poäng eller kryptiska dialoger som blir hängande i luften. Vad gäller riktning och tempo skär sig de två utställningarna mot varandra. Walkers stil är snabb, nästan informativ, medan Bergers är inåtvänd och långsam. När man tycker sig komma in i den enes verk, tappar man den andres.

Ninna Berger, What Have You Done? (Alienation), 2017.

Men ändå: båda verkar gå till roten av den västerländska sanningsrelationen, den som alltsedan Platon – ja, kanske sedan Sapfo – har beskrivits i termer av erotisk kärlek. Hos Walker ser vi sanningens hela framträdelseform: nakenhet och dess relation till kläder eller beslöjningar, ställs mot speglingarnas illusoriska närvaro och de avbildade figurerna som ska få sanningen att framstå som naturligt förförande. Vi känner igen kvinnan från Delacroixs Friheten på barrikaderna och motivet «tiden avkläder sanningen», med den skillnaden att Walker har kastat om könsrollerna. Istället för att låta tiden personifieras av en äldre man som klär av en kvinna, så låter Walker en äldre kvinna lyfta slöjan från en yngre man.

En av bilderna utgår från en målning av Balthus, i vilken en ung kvinnokropp utan medvetande ligger i en fåtölj. Bakom står en liten illmarig flicka som drar undan gardinerna så att ljuset faller över kroppen. Men i Walkers version är det istället vad som ser ut som en manlig kropp som fläker ut sig, medan gardinerna sköts av en långhårig man. Här ser sanningen ut som en produkt som visas fram av en tjänare, inte av ett egensinnigt barn. Jag kan inte förstå detta som något annat än en kritik av vad sanningen har blivit idag, då privata företag i allt högre grad köper en skräddarsydd forskning anpassad efter sina egna intressen.

Det kan nog ha sina poänger att byta kön på sanningen och på tiden, men det kan också vara relevant att fundera på om vi inte borde ha en annan ikonografi för sanningen än människors kön och ålder. Och kanske är just könsbytena mindre avgörande än den modemiljö som Walkers installation anspelar på. Mode kan ses ett sätt att ta kontroll över tillvarons ständiga växlingar, vilka annars mest framträder som ett hot. Och trots att vetenskapen är en del av denna växelrikedom, genom att oavbrutet vederlägga gamla sanningar och producerar nya, så kan det tyckas som att vi har överbetonat det bestående i sanningen. Kanske är permanensen en överskattad egenskap här, på samma sätt som den har visat sig vara det vad gäller kön och identitet? Och är det inte detta som både Berger och Walker söker: en annan relation till sanningen som på nytt kan göra den relevant?

Installationsvy från Lyndal Walkers Changing Room, 2007.

Skriv et indlæg
Navn (kun indlæg under fuldt navn tillades)*:

E-mail (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!