De senaste två åren har Kungliga konsthögskolans avgångsutställning ägt rum i lokaler som blivit tillgängliga i finanskrisens efterskalv: en tom butikslokal i centrala Stockholm och en före detta postcentral i Solna. Omlokaliseringen har skett som konsekvens av en mångårig konflikt med Konstakademien, som traditionellt har huserat skolans avgångsutställningar. I år fick studenterna själva rösta om var utställningen skulle visas. Merparten av de totalt 43 kandidat- och masterstudenterna valde Konstakademien, men fyra kandidater föredrog att organisera en parallell utställning i ABF-huset på Sveavägen. Istället för Akademiens borgerliga arv ville de knyta an till arbetarrörelsens folkbildning, och med hantverket i fokus presenterar de en samling allvarliga betraktelser över skuldbegreppets historia, transkulturella artefakter och socioekonomiska rollspel.
Först av verken i ABF-husets foajé är Tora Schultz Larsens Donkey Ears and Binders. Med metall och glasfiber har hon blåst upp en tysk seriestrip från mellankrigstiden till vad som påminner om en parabolantenn – med ben och åsneöron. Längs väggen hänger en gobeläng med pratbubblans ord översatta till engelska: «I don’t want to know anything about politics». Formuleringen aktualiserar motsvarande ställningstaganden idag, knappt hundra år senare. Det är också denna inställning som präglar verken på Konstakademin, vars rotlösa förhållande till en politisk samtid är uppenbar.
UTBYTBARHET BORTOM ALGORITMERNA
Med videoinstallationen Truth is not delivered whole but received in parts a rotten corpse flesh slushed acid rain burn the scars vänder sig masterstudenten Ida Idaida till livets bristande förmåga att fortgå. I ett rum av svart presenning träder besökaren direkt in i ett spel av projektioner över… flugor. Flygfäna själva samlas på tre nivåer av ett smalt torn som sträcker sig från golv till tak. Inför filmkamerans öga ligger de flesta döda i burar av plexiglas som roterar enligt en banal mekanisk konstruktion av cykelkedjor. Längst ner är de ännu vid liv och små bitar frukt har kilats in i fack på sidorna. De matas. I denna fabrik utan produktion ter sig arbetet för överlevnad meningslöst, medan döden helt sammanfaller med konstverkets optiska reproduktion av sig självt.
Flugornas «arbete» samlar den kritik av postfordistiskt och flexibelt arbete som under de senaste decennierna har blivit ett imperativ i konstvärlden. En motsatt trend är kampens urvattning i en post-politisk samtid. För några år sedan var digitala medier en självklarhet för dessa ämnen, men i årets avgångsutställning står skulptur och måleri främst i den trolösa generationens uttryck.
Det fungerar inte alltid, men likväl är det angenämt att möta nätverkens maskor genom silikon, olja och textil istället för i pixlar. Framträdande i dessa material är den tomhet som internet lämnat efter sig. Med tomhet menar jag utbytbarhet utan algoritmer. Det är en produktiv tomhet, inte sällan bearbetad av hos konstnärer födda efter Berlinmurens fall. Gemensamt för dem är en skarp blick som inte räknar med något och som sällan ger något tillbaka – men som läser allt. Vi ser det hos yngre författare och konstnärer som Elis Burreau och Bunny Rogers (alumni 2017), liksom hos en mängd av årets avgångsstudenter. Det är nittiotalets spöke som går genom Konstakademin.
MED KAJALEN SOM VAPEN
I kandidatstudenten Madeleine Jacobssons video Jelp Hep vecklas samtidens trolöshet samman med vad som påminner som en TV-serie från 70-talet. Det menlösa malandet fortgår: baren, kläderna och så baren igen. Människor byts ut eller är desamma, om det nu alls spelar någon roll. I denna intresselösa existens sammanfaller post-fordismen med det post-digitala. Nittiotalisterna behandlar sig själv likadant som deras arbetsgivare behandlar dem: på utbytbarhet följer fortsätt arbete. Med sig själv. Därför är det mycket passande att Amanda Hellsten (BFA) i Untitled samlar tonårsrummets idolbilder i ett assemblage, medan Red Cow (BFA) visar hur en ständigt bearbetad identitet inte alltid är frivillig. Needle in a forced identity består av en hijab broderad med mänskligt hår, som likt mönstrets blommor växer ut från tyget.
Masterstudenten Fredrik Erikssons Recyclable är det verk som drar målmedvetenhetens svarta hål som längst. Han har byggt en återvinningscentral för människokroppen. Den första frågan jag ställer är hur den kom in i huset. Den är enorm. Till skillnad från tidigare generationers institutionskritiker som Hans Haacke, vars konstruktioner sällan förklarades ingående, är ett bärande element i Erikssons skulptur en varningsskylt som berättar hur besökaren kliver in i maskineriet och steg för steg bryts ned till biogas. Förstås är det ingenting som vi på allvar väntas göra, vilket lämnar en menlös eftersmak i gallerirummet. Först blir jag provocerad, men sedan anar jag att det nog är just den menlösa smaken som Eriksson vill åt: istället för att vägra institution eller industri vägrar millennial-generationen det kritiska tänkandet.
Karolina Oxelväg (MFA) behandlar narcissismen genom att knyta samman 1900- och 2000-talens selfie-kulturer. I ljud- och videoinstallationen Dance For Me presenteras en kvadratisk scen med ett blinkande dansgolvsljus som projicerar ett collage av videotutorials för smink. Femtiotalets husmödrar, 80-talets drag queens och 10-talets concealers flyter samman i lättdansad techno. Som besökare bjuds jag att kliva upp på scenen. De instruerande ansiktena cirkulerar kring mina fötter och omgiven av kvinnor och queers påminns jag om vilket jävla vapen kajalen är. Det handlar inte om skönhet, men om att ta sig själv åter. Bredvid självuttömmande flugor transformeras narcissismen här till självständighet. Längs de historiska banden mellan generationer påminns vi om den politiska gemenskap som ett viralt Youtubeklipp kan uppbåda.
INFILTRERANDE INFRASTRUKTURER
På senare år har en mängd expanderade filmpraktiker synliggjorts på konsthögskolan med namn som Theresa Tradore Dahlberg, Petra Hultman, Afrang Nordlöf Malekian och Jin Mustafa. Gemensamt för dessa konstnärer är en följsamt dokumentär hand som inte sällan berör våldsamma material. Till dem sällar sig masterstudenten Fiona Rafferty. I ett torftigt möte med Örebro Länsmuseums arkivarier öppnar hon upp museisamlingarnas sår, som på senare tid vädrat luft i den mediala debatten. Vad Rafferty bidrar med är frågan om vem som egentligen bör skuldbeläggas. Längs projektordukens ena kant sträcker sig en metallarm i form av en stiliserad metalldetektor ner mot golvet. Handtaget har ersatts med en avgjutning av Raffertys eget grepp. Med handflatans spår påvisar hon konstnärens roll i den berättelse som bearbetas, och hur konsten inte bara kan påvisa kolonialmakters uteblivna ansvar, utan även överta det.
En återkommande trend bland unga konstnärer idag är sterila stålkonstruktioner i gränslandet mellan skulptur, infrastruktur och institutionskritik. Ofta kommer de inte längre än till en nihilistisk betraktelse över materialen, men hos masterstudenten Mourad Kouri förs det trolösa till sitt rätta element: gränskontrollen och föreställningen om att land kan delas. Entrén in till Nikehallen med dess klassiska skulpturer har avgränsats med ett tiotal sköldar av plexiglas, stabiliserade av varsin betonggris. På nästa våningsplan har Kouri placerat korta räcken av aluminium som infiltrerar arkitekturen. Metallens övergrepp smälter samman med institutionens infrastruktur. Ovetskapen om jag ska ta i handtagen eller inte aktualiserar frågan om betraktarens relevans inför verken. Om vi möter konsten eller oss själva tycks ofta inte göra någon skillnad. Likadant agerar konstnärerna, och frågan ersätts med svaret: Babels torn var en readymade, språket är en konsumtionsvara.
Not: texten uppdaterades den 30 maj klockan 12.18.
Som jag förstår det är Fredrik Erikssons verk Recylable iofs. att betrakta som en bild, men jag trodde att poängen med den är, att den fungerar.