Tripprapport

Cornelia Isaksson, Fredrik Fermelin, Louise Lindvall

Studio 44, Stockholm
15. august - 20. august 2017
Mini 18.08.17

Ingen mer business as usual!

Louise Lindvall, SpaceShipOne, 2017. Foto: Moa Holgersson.

Det är onekligen ett statement att inleda säsongen med en utställning om att dra sig undan, om ensamhet och egentid i en helt asocial bemärkelse, om avlägsna rum mellan oss och om åtminstone möjligheten att allting är helt annorlunda än vad man tror. Ingen mera business as usual! Om det finns en psykedelisk ådra i Tripprapport på konstnärsdrivna Studio 44 i Stockholm så är den utan stilmässiga anspelningar på 70-talet. Det är en utställning som tar avstånd från den mentalitet som vill kväva allt som inte låter sig granskas, kommuniceras och utvärderas.

I en performance som sträckte sig över hela öppningskvällen i onsdags, och varar i ytterligare några dagar fram tills utställningen slutar nu på söndag, så ligger och sitter Louise Lindvall på golvet med några vänner. Alla är ansiktsmålade och drar i sig lustgas. Då och då är det någon som fnittrar loss medan de andra sitter med ansikten av världsfrånvänt men inte så upphöjt lugn. Det är ett disparat umgänge. Det är framförallt genom fnitterattackerna som den inre rymden ges realitet för åskådaren, eftersom det inte finns något i vårt rum som motiverar dem. Det är märkligt att beskåda detta. Det är nog inte tänkt att man ska slå sig ner och vara med, inte heller har det någonting teatralt över sig. Tvärtom är det avståndet mellan oss, mellan vårt delade rum och det som händer i helt avskilda rymder – i deras skallar – som laddas, en gräns belyst av glansen från ett medvetande fyllt av någonting helt annat.

Louise Lindvall, SpaceShipOne, 2017. Foto: Moa Holgersson.

Alldeles bredvid står Cornelia Isakssons grejer – jag vet inte om det är skulpturer eller bara anordningar som ska generera ljud. På något sätt registreras sakernas elektromagnetiska fält och omvandlas till ljud som framhäver att de där objekten har ett hemligt liv som vi vadar runt i. Det fungerar som ett slags akustisk analogi till performancet.

Ovanför huvudet på en hänger Fredrik Fermelins tuschteckningar gjorda på löst hängande papper. En serie med rymdvarelser och en massa otydbara tecken eller gester. Bland dem finns även en video med en kameraåkning som irrar i en mörk källare, och till synes omotiverat fastnar vid olika saker, följer några rör i taket eller registrerar fötterna som går framåt. Bara en sko. Äcklig mat i ett kylskåp, falukorv runt halsen på en mannekäng, konstnären själv som suger i sig från en tallrik falukorv genom en mask som används vid mun mot mun-metoden. Sen duschar han fötterna. Man blir lite illamående av den totala distanslösheten som låter allt utom andra medvetanden komma för nära. Man är helt ensam, och det går inte att sluta titta. Det är främmande, som påstridiga bilder efter en minneslucka. Hela utställningen verkar mindre söka grunderna för en ny gemenskap än en delad ensamhet –  som man möjligtvis kan slå en svajig bro till, ett tag. Efteråt känner man sig lite rubbad. Skulle vara fint om det fortsatte så.

Installationsvy från Studio 44, med verk av Cornelia Isaksson och Fredrik Hermelin. Foto: Fredrik Fermelin.

Skriv et indlæg
Navn (kun indlæg under fuldt navn tillades)*:

E-mail (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!