Nationalmuseum, Stockholm
Kritik Artikel på Engelsk|18.10.18

Farväl till den moderna världen

Nationalmuseums övre trapphall med Carl Larssons målning Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523. Foto: Bruno Ehrs.

När Nationalmuseum stängdes för omfattande renoveringsarbeten 2013 beklagade många att Stockholm skulle bli utan en väsentlig del av sitt historiska och kulturella minne ända fram till 2018. Det skulle visa sig att kritikerna hade en poäng. Fem år kan tycks en kort tidsrymd för en institution som är över 150 år gammal, men när Nationalmuseum öppnade för allmänheten i helgen så var det till en annan värld än när dörrarna slogs igen.

Exakt vilka ramar som gäller i den nya världen tycks oklart, men omfattande flyktinginvandring, stängda gränser och växande politisk demagogi men också allt mer påtagliga klassmotsättningar och större ojämlikhet är några av de mer explosiva inslagen. Ser vi till Sverige står riksdagens tredje största parti för en fientlig inställning till minoriteters och urfolks rättigheter, en reaktionär syn på jämställdhet och en värdekonservativ nationalism som borde ha förpassats till det 1800-tal där Nationalmuseum har sitt ursprung, och än idag utgör grunden för institutionens identitet.

Nationalmuseums fasad i kvällsljus. Foto: Bruno Ehrs.

I det läget är det anmärkningsvärt att de nyheter som Nationalmuseum presenterar tycks vittna om att man på många sätt har gått varvet runt och återvänt till 1800-talet. Öppningsutställningen är med den amerikanske målaren John Singer Sargent, men det är byggnaden och den nya samlingspresentationen som är huvudsaken. Mest iögonfallande är de nya färgerna. Istället för den ljusare och mer enhetliga färgsättning som museet fick i olika etapper under 1900-talet, så har varje sal fått sin egen karakteristiska färg – gul, turkos, gräddelin osv. – inspirerade av det färgkoncept som ursprungligen togs fram av byggnadens arkitekt, Friedrich August Stüler. Till ögonfesten bidrar att hela byggnaden blivit ljusare och öppnare. Man har slagit upp upp förbommade fönster som även de är ett arv från förra seklet, då måleriet betonades på skulpturens bekostnad, vilket ledde till större behov av väggytor.

Dessutom har rum som tidigare rymde kontor och andra icke-publika funktioner gjorts tillgängliga för allmänheten. Sammantaget har utställningsytan mer än fördubblats, vilket i kombination med en väsentligt tätare salongshängning, med tavlor från golv till tak, innebär att museet nu kan visa tre gånger fler verk än tidigare.

Dessa omfattande och närmast unisont hyllade förändringar är i sig själva skäl nog att tala om ett nytt Nationalmuseum. Men den största förändringen är kanske ideologisk, och därmed svårare att sätta fingret på. De museologiska argumenten är förvisso inte obekanta. I Nationalmuseums katalog Konst kräver rum (2002) argumenterar konsthistorikern Dan Karlholm, professor vid Södertörns högskola, för att den mest radikala förnyelsen paradoxalt nog vore att återställda museet som «ett monument och en konstskapelse i sig». Vilket väl i stora drag är vad man har gjort genom att avlägsna de moderna hängningsprinciper som introducerades under överintendenten Richard Bergh (1915–1919) och sedan kom att dominera efter andra världskriget, för att på så vis komma närmare museets ursprungliga intention.

Salen för konst från 1800-1870. Foto: Bruno Ehrs.

Det finns med andra ord välgrundade, konsthistoriska argument bakom idén att återupprätta det klassiska konstmuseet från 1800-talet, som kännetecknas av att «inte främst visar upp en mängd enskilda konstverk […] utan olika typer av anordningar och konstellationer» (Karlholm). Ett museum ska, enligt detta synsätt, inte i första hand (eller inte enbart) vara en institution som samlar, bevarar och visar upp unika eller värdefulla objekt, utan en «projektionsapparat för upplevelser».

Flera kritiker har påpekat att detta nygamla visningsmodus innebär att samlingarna nu kan ställas ut på ett mer fördelaktigt sätt än tidigare. Dels handlar det om att museets konst- respektive design- och hantverksobjekt presenteras i en enda konsekvent utförd hängning genom hela huset. Istället för att bevaka gränser mellan olika medier och genrer så integreras de olika delarna av samlingen inom ramen för samma hängning. Det har vad jag vet aldrig hänt förut på Nationalmuseum.

Men det handlar också om att det gamla sättet att hänga var förknippat med en idé om det enskilda mästerverket, som kan tyckas sämre lämpad för Nationalmuseum där det är glest mellan de verkligt stora, kanoniserade tavlorna. Nu visas samlingen istället som ett sömlöst narrativ, från 1500-talet till 1700-talet på övervåningen, och från 1800-talet och fram till idag på mellanvåningen. Detta skapar en nivellerad tid som gör det möjligt att lyfta fram verk som tidigare har setts som mindre betydande. Mitt intryck är att allt från kvinnliga konstutövare till konsthantverk och lägre värderade genrer i måleriet får ta större plats bredvid de storskaliga tavlor, inte sällan med nationalistiska motiv, som tidigare haft en mer framträdande plats på museet.

Gustaf Cederström, Karl XIIs likfärd, 1878.

Redan i den första salen på mellanvåningen som rymmer perioden 1800–1870 blir det snabbt tydligt att man har valt att tona ner vurmen för storvulen patriotism och fornnordiska gudasagor som var på modet när Nationalmuseum grundades. Ett porträtt av unionskungen Karl XIV Johan (i Norge: Karl III Johan) ställs mot landskaps- och genremåleri som visas i kulturhistoriska grupperingar med byråer och ljusstakar i tidens småborgerliga Biedermeier-stil. Skandinavismen understryks genom tematiska sektioner som «Unionens landskap» och «Dansk guldålder», medan ett fokus på 1800-talets fascination för italienska landskap följs av ett rum där vi kan skärskåda hur tidens konstnärer framställde sydlänningar med hjälp av rasistiska stereotyper.

Resultatet uttrycker en spänning mellan en patriarkal och nationalistisk tradition, å ena sidan, och ideal om jämställdhet och antirasism, å den andra. Ett exemplariskt uttryck för detta följer i salen 1900 där Gustav Cederströms Karl XIIs likfärd (1878), starkt förknippad med både 1800-talets patriotism och vår tids nynazism, ställs mot Elsa Beskows barnboksillustrationer och ett porträtt av Ellen Key, som får representera vad många idag skulle framhålla som mer progressiva idéer från förra sekelskiftet. Särskilt hjärtevärmande är sektionen «Barnets århundrade» med mindre kända konstnärer som Emma Ekwall och Emma Löwstädt-Chadwick, där den lite valhänta installationen bara förstärker det charmfulla innehållet i dessa bilder av barnens fantasilekar, vila och kamratskap.

Salen för konst 1870-1900. Foto: Anna Danielsson.

Ändå är det något som skaver. För den moderna hängningsapparatur som man nu har rensat bort handlade ju inte bara om att isolera verken från sina historiska sammanhang och upprätthålla en västerländsk, manlig kanon och blick. Det där är en viktig, men också välbekant aspekt. Vad som mer sällan framhålls är att de principer som avskiljer eller isolerar konstverk från varandra i ljusa rum också kan ses som uttryck för den moderna periodens ideal om jämlikhet. Det skulle kunna beskrivas som en metod för att iscensätta konsten som en demokratisk relation, som en relation mellan jämbördiga intellekt.

Genom att ta bort dessa moderna tillägg och återvända till 1800-talets salongshängning är mitt intryck att Nationalmuseum istället prioriterar ett rastlöst och konsumerande sinne som ständigt är på jakt efter nya upplevelser och intryck. Det blir en upplevelse som för tankarna till ett instagram-flöde, där den ena tablån följer efter den andra. Det finns alltid något mer att se! Därmed har museet distanserat sig från det kritiska idealet om intellektuell frigörelse till förmån för en uppfostrande princip där verken i hög grad visas som mer eller mindre representativa exempel, som ska förmedla en eller annan konstnärlig eller politisk insikt. Att gå genom salarna är att omfamnas av en designad totalupplevelse som tycks utformad för att ge en så behaglig och friktionsfri upplevelse av samlingarna som möjligt. 

Att den svenska historien framställs som en progression mot större mångfald, från Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523 fram till ett samtida fotografi av Zlatan Ibrahimović och ett textilt verk om kvinnofrigörelsen av Ulla Anderson, riskerar att bekräfta den fatala idén att jämställdhet, öppenhet och demokrati skulle vara uttryck för specifikt nationella värden (istället för resultatet av politisk kamp). Det känns inte heller helt trovärdigt när museet samtidigt undviker att gå på djupet med snedfördelningen i den egna samlingen. De senaste årens nyförvärv har haft en särskild inriktning mot kvinnliga konstnärer och konsthantverkare, men däremot tycks man inte ha arbetat med att utöka beståndet vad gäller de nationella minoriteterna. Samerna får inte vara med som konstutövare i egen rätt utan visas som motiv i nationalromantiken, utan att detta problematiseras. Det befäster intrycket av ett land där alla medborgare inte ingår på samma villkor, vilket knappast är förenligt med uppdraget att vara ett museum för hela folket.

Salen för konst 1920-1965. Foto: Anna Danielsson.

Det politiska beslutet att satsa på en kostsam restaurering av Nationalmuseum kan i sig ses som ett uttryck för nationalismens återkomst på 2000-talet. Med museets nya hängning får det svenska kulturarvet en uppdaterad form som passar bättre med de borgerliga värderingar som ses som viktiga att slå vakt om idag. Likafullt vittnar det nya museet om att den nationella kulturgemenskapen har återkommit som övergripande modell för verksamheten, vilket man gick ifrån under efterkrigstiden. Då överfördes den moderna konsten till nystartade Moderna Museet, som redan från början hade en internationell inriktning. Den tiden var också, som konsthistorikern Maria Görts framhåller i Konst kräver rum, slutet för «det nationella Nationalmuseum», som istället prioriterade den europeiska konsthistorien. Dessutom gjordes försök att vidga verksamheten till konsten utanför västerlandet.

Själv grips jag av den oroande tanken att Nationalmuseum har blivit ett mer exemplariskt samtida museum än Moderna Museet, och att den moderna konstens mossiga ideal om universalism, jämlikhet och kritisk tänkande har blivit obsoleta i en tid som föredrar helt andra hjältar och föredömen. Att den nationella historien på ett eller annat sätt har en plats på ett nationalmuseum är nog svårt att komma ifrån. Men när nationalismen inte utmanas och dessutom kombineras med kravet att människor ständigt måste matas med nya bilder och upplevelser, så hamnar resultatet farligt nära den känslostyrda populism som tagit ett fast grepp om samhället under den tid då Nationalmuseum var stängt för renovering.

Nationalmuseums nya skulpturgård. Foto: Anna Danielsson.

Skriv et indlæg
Navn (kun indlæg under fuldt navn tillades)*:

E-mail (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!