Better Dimension

Edgar Cleijne, Ellen Gallagher

Bonniers konsthall, Stockholm
25. april - 3. juni 2018
Kritik 08.05.18

En osynlig utställning i utställningen

Edgar Cleijne Ellen Gallagher, Better Dimension (detalj), 2010.

Den här utställningen är något annat än den ser ut att vara! När man först ser Ellen Gallagher och Edgar Cleijnes Better Dimension på Bonniers konsthall ger den ett direkt inställsamt intryck. Å ena sidan finns där en syndaflod av referenser och teman: från afrofuturism till socialpolitik, från stumfilmsestetik till någonting som liknar en katalogisering av små varelser som lever i ett träsk. Å andra sidan finns där en böjelse för obsolet teknik: överallt hörs ljud från diabilds- och filmprojektorer, väggarna täcks av skrivmaskinstypografi och bilder gjorda i blåkopior. Referenserna ska vinna konstkritikernas hjärtan, de sinnliga inslagen ska tilltala samlarna. Konstnärerna verkar ha tänkt på olika målgrupper när de utformade utställningen.  

Ändå finns där någonting annat som väcker min kärlek, det tar bara lång tid att hitta. Vid sidan av den synliga utställningen finns en osynlig som jag märker av först när någon rör sig i rummet. Då är det som om ett förtrollande ömhetspulver virvlar upp och får allt att te sig annorlunda. Först då kan ett meningsfullt letande efter det älskvärda börja och tillåta även stunder av stillhet.

Edgar Cleijne och Ellen Gallagher, Highway Gothic (stillbild), 2017.

Vid en närmare blick så framstår osynligheten som ett explicit tema i utställningen. I 16 mm-filmen Nothing is förekommer en textrad av den experimentelle jazzmusikern Sun Ra, som låter som en försokratisk kosmologi där eld, vind, vatten och jord kommer ur «the nothing», och egentligen är samma sak. En annan text av Sun Ra, som har förstorats upp på en av väggarna, går igenom hela 9: ans tabell på det här viset: «9×1 = 9 = 9 // 9×2 = 18 = 9 // 9×3 = 27 = 9…». Som faktum är detta naturligtvis fel, men som potential helt verkligt: det enda som behövs är att man ser ett osynligt «+» mellan siffrorna i produkten. Det innebär samtidigt att de omvandlas från att fungera som faktorer till att behandlas som termer, varvid produkten blir en summa som alltid är 9 (åtminstone i början av tabellen).

Om ni nu föreställer er en sinnlighet som verkligen känner av skillnaden mellan en faktor och en term – skillnaden mellan en matematisk produkt och en summa – så får ni en idé om hur en «bättre dimension» kan ligga dold  som en osynlig aspekt i rummet. Detta kan också tjäna som en omtolkning av Sun Ras credo «space is the place», som då inte skulle handla om rymdutopier, utan om att rummet redan är på platsen, precis som ett matematiskt rum kan låta en ana ett annat.

«Konstens sinnliga moment är dess utopi», skrev Adorno, och först ser jag den obsoleta tekniken i utställningen som en retroutopi, eller kanske ett slags utopinostalgi i en tid som har svårt att tro på någonting annat än det givna och etablerade. Men här finns faktiskt tekniska operationer som är lika diskreta som plustecknet i Sun Ras matematiska formel. I verket Better Dimension (2010), som består av ett slutet, kvadratiskt rum med projektioner på väggarna, hörs exempelvis det klassiska ljudet av diabildsprojektorns bildbyten – men inte varje gång! Ibland sker det helt ljudlöst, vilket får en att förstå att här finns händelser i ett teknologiskt rum som är närvarande men som man inte såg.

Edgar Cleijne och Ellen Gallagher, Highway Gothic (detalj), 2017.

Edgar Cleijne och Ellen Gallagher, Highway Gothic (detalj), 2017.

Detta är kanske ännu mer accentuerat i Nothing is, som består av en textrad från Sun Ras dikt med samma namn som föregås och efterföljs av ett målat porträtt av science fiction-författaren Samuel R. Delany. Hela filmen ser primitiv ut, precis som teknologin. Men när man ser Delanys skägg röra sig lite, gissar man sig till en digital behandling av bilden. Det är kanske inte mycket, men det spräcker den teknologiska existensformen som först tycks vara den enda som bestämmer bildrummet. Om nu utopin ligger i sinnligheten, så kopplas den här inte bara till teknologiska produkter utan till teknologiska processer och rum som vi inte kan se. Det är detta bejakande av den «utopiska» potentialen i ny teknik som knyter Gallaghers och Cleijnes projekt till afrofuturismens teknologiska optimism, ja till Sun Ras Moogsynth.

Ovanpå projektorn finns dessutom en handbyggd harpa som filmremsan löper igenom. På remsan sticker någonting upp som drar över strängarna, stämda i tonarten Ra, så att ett ljud produceras. Här är det inte referensen till Sun Ra som är viktig i sig, utan att den framstår som lite löjligt. Det är en påminnelse om att vi inte ska förakta det löjliga, utan se det som något nödvändigt både för konsten och för dess relation till politik och utopier. Löjliga inslag, som Sun Ras matematik, visar att vi inte ska förhålla oss bokstavstroende till utopier, utan se kreativiteten i dem och dess möjlighet att skapa möjligheter. Ja, kanske är det rentav en påminnelse om att möjligheter i sig har effekter, även om de inte förverkligas. Men det som är viktigt med ljudet från strängarna är att det tillhör mitt betraktarrum, på riktigt, trots att det produceras av filmen som bara är en representation. Representationen har sitt ljudspår, men representationens materiella förutsättningar skapar nu också ett ljud som är verkligt, samtidigt som det förstärker Sun Ras närvaro i fiktionen.

Edgar Cleijne och Ellen Gallagher, Better Dimension (installationsvy), 2010. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Här ser vi alltså en mångfald olika rum som kretsar kring varandra i samma verk, rum som omsätts i varandra likt vatten i regn, i jord, i eld, i ingenting (som dikten i filmen säger). Men det är inte det enda som omsätts. Curatorn Theodor Ringborg skriver att Sun Ras och Delanys identiteter i filmen konvergerar mot en ny figur. Idag är det lätt att glömma att viljan att slippa en fix identitet har varit ett centralt inslag i konsten åtminstone sedan romantiken. Jag undrar om inte Gallagher och Cleijne försöker återupprätta en möjlighet för identitetsväxlingar, fast på ett nytt sätt när ironi och camp inte längre framstår som fungerande alternativ. Istället är det sensibiliteten och rumsuppfattningen som ska förändras, och indirekt göra det möjligt för nya subjektiviteter att framträda.

De bästa stunderna i utställningen är när skjutdörrarna i Better Dimension, en på varje vägg, öppnas och folk kommer in och rör sig stillsamt som guldfiskar bland bilderna till ljudet av Sun Ras Nuclear War. Är inte den stillheten och lättheten utopisk nog? Den påminner om rörelserna som uppstår på en tågstation eller i en park, där folk är bredvid varandra. De är inte tillsammans, men befinner sig ändå i en gemensam situation. Effekterna av sådana möten kommer nästan omedelbart att de- och rekontextualiseras, eftersom de som korsar varandra redan en liten stund senare kan vara på vitt skilda ställen, och kanske redan när de stöter på varandra befinner sig i olika sinnliga rum.

Idag har de rum vi rör oss genom i allt högre grad homogeniserats, så att det som förut förstods som offentliga respektive privata platser nu sammanfaller i ett och samma kommersiella rum. Det är ett rum där det finns färdiga målgrupper att identifiera sig med, på samma sätt som den här utställningen först fick mig att identifiera mig med kritikern och konstsamlaren. Att Gallagher och Cleijne visar att det går att upprätta frihet och alternativ även inom en sådan rumslighet betraktar jag som en stor sak.

Edgar Cleijne och Ellen Gallagher, Highway Gothic (installationsvy), 2017. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Skriv et indlæg
Navn (kun indlæg under fuldt navn tillades)*:

E-mail (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!