Dessa tider – skala 1:1

Sigrid Sandström

Galleri Gunnar Olsson, Stockholm
17. november - 8. december 2018
Kritik 04.12.18

Som en orm ömsar skinn

Sigrid Sandström, Dessa platser – skala 1:1, 2018.

Sigrid Sandströms femte utställning på Galleri Gunnar Olsson i Stockholm, Dessa tider – skala 1:1, får mig att tänka en orm som ömsar skinn. Någonting ska bort, någonting ska fram, och för det krävs små små kraftfulla och slingriga och vridiga rörelser. Relationen mellan titeln på utställningen och på målningarna, Dessa platser – skala 1:1, utgör en sådan där liten avskavning. Målningarna är «tänkta som kartor över sig själva i skala 1:1», skriver Sandström, så jag förmodar att utställningen ska ses som samma målningar sedda i tiden; en tid som även den beskrivs som 1:1, dvs. i realtid.

Om målningarna är att betrakta som platser, medan utställningen presenterar dem som tider, så borde det följa att varje målning måste ses två gånger: en gång som plats och en gång som tid. Och utställningen är i så fall en plats av flera tider, inte av flera rumsliga objekt.

Sandström visar sex kvadratiska målningar med monokroma bakgrunder och förgrunder fyllda av icke-figurativa element, företrädesvis spår efter saker och händelser. Med något undantag domineras de av en djup marinblå som ibland ligger över en ljus färg så att ett slags kall snöblå skymningsfärg uppstår.  Alla är av samma icke-angivna mått, varken stora eller små. De är extremt anpassade efter utställningsrummet, faktiskt så proportionerliga att jag funderar på om det är därför måtten inte är angivna: de är inte mätta i centimeter, utan enbart i förhållande till rummets mått.

För att se målningarna måste man gå närmare, som för att få loss dem från rummets totalitet. Formerna är framställda genom avtryck som jag tror är gjorda av fuktiga tyger, som Sandström sedan har målat vidare utifrån. Färgen ser ut att vara applicerad med skrapa som rispat den lite. Ja, faktum är att den inte ger ett pålagt intryck, utan ser mer framskrapad ut, som om den var där redan innan den måleriska gesten. Arkeologer använder ju också pensel, men för att försiktigt avtäcka någonting i jorden. Är det vad som pågår här, en monokromens arkeologi?

Sigrid Sandström, Dessa platser – skala 1:1, 2018.

En annan sak som får måleriet att se avtäckt ut är att alla bakgrunderna tycks vara målade efter att trycket har gjorts. Det monokroma ser ut att styckvis ha tagits bort, så att avtrycket blir synligt. Därigenom transformeras ytlagret till en visuell och bildrumsmässig bakgrund, trots att det ligger närmare i tiden. Det ger seendet en säregen form av distans som inte är i rummet, utan i tiden. Som om det tog tid för det att komma fram till sitt objekt.

Vad jag inte förstod förrän efteråt är att Sandströms utställning tycks slingra eftersom den inte attackerar åskådarens kropp genom storlek, hängning och färgval. Den engagerar kroppen, men det kommer långt senare, när man har tittat nära ett tag, känt ränderna efter skrapan med ögat, känt om färgstänken ligger ovanpå eller syns genom en lucka i färgen, dragit med blicken över de skarpa kanterna mellan vissa fält osv. Tittandet börjar optiskt, men går sammetslent över i ett haptiskt eller taktilt seende, som fungerar ungefär som en blindkäpp eller en fingertopp som dras över ytan. Den där mjuka övergången mellan två användningar av ögat har jag aldrig stött på förr. Vanligare är väl att den ger upphov till en chock, som hos Walter Benjamin, eller till en hysteri som Gilles Deleuze framhävde. Hos Sandström är beröringen mer blyg och försiktig. Den utgör inte en estetisk utan en kroppslig kontemplation. Och det är där övergången från ett spatialt seende till ett temporalt sker, för det är inte bara spåren och ojämnheterna i rummet som ögat uppfattar, utan förändringarna över tid, omkastningarna av avstånden i rum och tid. Ögat reagerar på krängandet, på skinnömsandet.

Installationsvy från Dessa tider – skala 1:1 på Galleri Gunnar Olsson, Stockholm.

Och när kroppen väl har förändrats, så förändras även utställningsrummet. Målningarna är inte längre tillbakadragna, i beredskapsläge, utan centrum för rörelser och omvälvningar spridda i rummet som oroshärdar. Varje målning har ett eget namn i parentes: Monolith pulserar fram och tillbaka i djupled, Passage tycks hacka till i sidled, Swirl däremot på höjden. Flera målningar har tippande rörelse ned åt höger. Den intressantaste effekten finns i Point of Reference, vars rörelse är mer centrerad, mjuk och behärskad. För en stund känns det som om man tittar ner från väldigt långt håll, som från ett flygplan som svängde ovanför den. Seendet i tiden omvandlas till en förändring av rummet. Man ser målningen som ett objekt som skulle kunna bli föremål för en karta, samma objekt som väl då är en karta.

Den här utställningen, som för min vanliga kropp var så extremt välordnad, är nu ett virrvarr olika centralpunkter, förkortningar och förlängningar på djupet och höjden. Denna fysiska aktivering leder märkligt nog inte till att jag känner mig som om jag är i rummet, utan till att rummet upplevs som en serie händelser som är där borta. Upplevelsen är analog med att det sist målade framstår som bakgrund, som det som målades först. När målningarna betraktas nära skapar de med andra ord avstånd i tiden, och när de betraktas som skeenden i tiden ger de upphov till avstånd i rummet.

Kanske fullbordar det Sandströms omkastning. Inte bara att kroppen kommer sist i processen, utan också att den tar över seendets förmåga att operera på avstånd. Medan Deleuzes haptiska blick gör det sedda fysiskt närvarande i ögat, så gör Sandströms haptik själva avstånden fysiskt påtagliga. Det är en ny kropp och ett nytt seende, som definitivt skulle behöva helt andra kartor! Och visst, dessa målningar är ju de där andra kartorna. Men jag skulle gärna vilja se en karta över det gallerirum som uppstår under tittandet. En kartografisk framställning av utställningen i tid. En karta att läsa genom en ny typ av relationer mellan kropp, seende och tid: få se dessa tider som en enda plats.

Sigrid Sandström, Dessa platser – skala 1:1, 2018.

Skriv et indlæg
Navn (kun indlæg under fuldt navn tillades)*:

E-mail (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!