Aliocha Imhoff, Kantuta Quirós, Krista Franklin, Joshua Rios, Mawena Yehouessi & Fatima Moallim.



A Debt of Times

Konsthall C, Stockholm
25. august - 28. oktober 2018
Kritik Artikel på Engelsk|04.09.18

En ny tideräkning

Krista Franklin, The Last Place They Thought Of, 2017.

«Le peuple qui manque» är ett uttryck som Gilles Deleuze använde för att förklara vem konstnären, eller filosofen, bör rikta sig till: folket som saknas. Det är både en ideal mottagare, och ett villkor för kreativiteten, och därmed något som konsten och filosofin bör bidra till att skapa. När en konstnärsduo med det namnet organiserar en utställning kring fyra filmer, skulle det kunna vara viktigt att skärmarna är placerade i ett zickzack-mönster. Zickzack var nämligen för Deleuze själva grundmodellen för skapelsen, symbolen för en förverkligande blixt som uppstår mellan två potentialiteter. Och det är så deras utställning på Konsthall C i Stockholm verkar tänkt att fungera.  

Le peuple qui manque består av Aliocha Imhoff och Kantuta Quirós som är verksamma som både konstnärer och curatorer. Deras gemensamma projekt verkar ligga mellan de två positionerna. Tex. bygger utställningen på Konsthall C i huvudsak på deras egna filmer, samtidigt som de har bjudit in andra konstnärer att medverka, både med egna verk och som aktörer i filmerna.

Imhoff och Quirós har dessutom en bakgrund i filosofin och gav förra året ut Les Potentiels du Temps (tillsammans med Camille de Toledo) på samma tema som utställningen: tid och politik. De är väldigt engagerade akademiker, eller väldigt bildade och seriösa poeter, som talar, talar, talar: om hur en afrikansk framtid kan ges plats i det imaginära som är möjligt på vissa platser; om hur den arabiska våren ska få mer tid, om hur kulturen behöver såväl kontrafaktisk historieskrivning som romankonst för att skapa lite luckor i vår uppfattning av nuet. I deras verk vill folk befria sig. Från det kapitalistiska samhället, givetvis, men framförallt från vad ekonomin och kolonialismen har gjort med folks tidsuppfattning.

Aliocha Imhoff & Kantuta Quirós, Les Impatients (Dakar – A Debt of Times), (stillbild), 2018.

Det som framträder hos Le peuple qui manque är kort sagt intellektet, kanske rent av filosofin, som hävdar sitt existensberättigande utanför akademin och utanför konsten som separata domäner. Det är en «forskning» som inte rättar sig efter akademins krav, utan istället zickzackar mellan filosofins potential och konstens, mellan konstnärens och curatorns och mellan kulturens och politikens. Jag måste säga att det ger ett väldigt friskt intryck av frigjorda energier och nya möjligheter, vilket gör den här utställning väldigt bra och ny, även om den inte ser så märkvärdig ut.

Tidens ordning som det fundamentala villkoret för människans vara i världen är också ämnet för Imhoff och Quiros filmer. Problematikens urscen presenteras redan i början av A Museum of Time, den första filmen i serien Les Impatients («De otåliga»): Berlinmurens fall 1989. Det var då det «samtida» verkligen blev till som den enda viktiga tidsdimensionen. Historien sades vara slut, och vi behövde inte längre leva för framtiden, för vi var lyckligtvis redan där.

Vad utställningen vill lyfta fram är att idén om historiens slut är en kolonial fantasi, eftersom den innebär att den västerländska marknadsliberala demokratin skulle ha segrat och att det enda som nu återstår är att den ska spridas över världen, globaliseras. Den där spatiala representationen känner alla till, men den döljer tidsdimensionen: de länder som ännu inte svarade mot den västerländska idén om demokrati förstods nu ligga efter, och deras uppgift blev därför att försöka hinna fram till historiens slut. De hade, enligt Le peuple qui manque, en «tidsskuld», vilket också är utställningens titel: A Debt of Times. Dessa folk har fått sin tid exproprierad, sin framtid föreskriven, schemalagd. I filmen med samma namn påpekar en man från Dakar hur en föreskriven framtid undergräver möjligheten för kreativitet, ja för något nytt och oväntat överhuvudtaget. Vad vi behöver är därför en «afrotopia » – en framtid i Afrika föreställd utan hänsyn till de historiska (sociala) formerna, enbart i relationen mellan platsen och det imaginära.

Aliocha Imhoff & Kantuta Quirós, Les Impatients (Leipzig – A Government of Times) (stillbild), 2018.

Hur mördande och okreativt det är att grundlägga sin tidsförståelse i det förflutna har varit uppenbart sedan Feuerbachs och Kierkegaards reaktion på Hegels historiefilosofi, och hur de istället ville införa framtiden som den primära tidsdimensionen. Men Le peuple qui manque verkar inte vara ute efter den direkta relationen till framtiden, utan snarare efter att komma ut ur nuet på ett sätt som ska öppna hela tiden, både det förflutna som framtiden, för en ny bestämning.

«Vi jobbar med konditionalis» säger de i en av filmerna, dvs. med en form som sätter verben i relation till möjliga situationer i villkorssatser. Anledningen till det är kanske främst att «tidsskulden» opererar redan på subjektsnivå, i vardagen (först gå i skola, sedan yrkesliv, gå upp på morgonen osv.), och att vi därför måste lösgöra oss från den för att överhuvudtaget kunna göra oss en framtidsrelation som inte är en ren projektion av de rådande makternas förståelse av nuet. Man skulle kunna säga att en ny kalender är av nöden, för den som vill återta initiativet.

Mawena Yehouessi, 47°34′01″N,7°34′59″E, Coordinates Series #3, 2018.

Detta är ämnet för den intressantaste filmen, Suspending Time, där utgångspunkten är ett dokumentärt material från proteströrelsen Nuit debout («Uppe-natt») som vände sig mot en ny arbetslagstiftning, och där protestens form var att folk inte skulle inte gå hem från sina jobb. Man skulle stanna där hela natten, flera nätter i rad och på fler och fler ställen i landet. I filmen talas det om «31 mars-rörelsen» (som var datumet för protesten) och om att det skulle handla om att införa en ny tideräkning, så att dagen efter skulle vara den 32:a mars osv. Jag misstänker att det är en mockumentary, vilket är en genre som verkligen skulle inkarnera tanken på konditionalis. Imhoff och Quiros tar själva upp alla invändningar som en sådan intervention skulle möta, «galet och naivt» enligt experten, «redan gjort» enligt historikern osv. Men dessa tänker bara inom ramarna för en tidsordning där alla villkor är uppfyllda, de tänker utifrån fakta. Men konstnärerna vill tvärtom operera kontrafaktiskt.

Det kontrafaktiska är ett egentligen ett ganska banalt sätt att tänka, oftast för att utesluta vissa alternativ. «Om den vita kuben där var gjord av socker skulle den upplösas i vatten», och om det inte sker vet man åtminstone att den inte är gjord av socker. Men det som gör kontrafaktiskt tänkande suspekt för vetenskapsteoretiker (om än inte för vetenskapsmän) är exakt det som gör formen socialt och politiskt intressant. Enligt logiken kan nämligen vad som helst följa på ett villkor som inte är uppfyllt. Och det är precis vad Le peuple qui manque hoppas på! Kan man bara bryta «krononormativiteten», om så bara för några nätter, så har man infört ett uppehåll i tiden, en paus, Hölderlins «cesur» (som har tolkats som revolutionens tidslighet) eller Bergsons «fördröjning» mellan stimuli och respons. Poängen är att i en sådan paus finns ett villkor som inte är förverkligat, som inte är fallet, från vilket vad som helst följa.

Att de sociala följderna av Nuit debout, eller av den här filmen, ännu inte syns betyder inte att de inte kommer, vi måste ge dem tid. Detsamma gäller, inom ramarna för utställningen, kanske för de orörliga bilderna. Krista Franklins collage och Mawena Yehouessis digitala collage har svårt att göra sig gällande mot filmerna. Yehouessis verk är dessutom illa belysta och står rätt döda mot väggen. Men genom Franklins bilder införs pauser i utställningen. Jag gick dit och tittade på dem då och då, de har en påtaglig kvalitet, uppmärksamheten går mindre till den information som finns i dem än till hur de är gjorda. Så fina i det lilla. Man tar med sig upplevelsen av dem till filmerna, som en reserv, som någonting som kanske kan få en helt oväntad effekt i tittandet. Det hände inte, men jag väntar fortfarande på det. Tiden går, nu med ett annat latent innehåll.

Installationsvy från A Debt of Times på Konsthall C, Stockholm.

Skriv et indlæg
Navn (kun indlæg under fuldt navn tillades)*:

E-mail (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!