Cilla Berg, Laura Darbutaitė, Gabriel Nils Edvinsson, Theodora Ekholm, Riikka Gröndahl, Danielle Heath, Kaisa Luukkonen, Katxerê Medina, Johan Melander, Johan Rikenberg, Hanna Romin, Joe Rowley, Lucy Wilson



Bad timing

Akademin Valand, Göteborg
4. maj - 20. maj 2018
Afgang 14.05.18

En idé åt gången

Danielle Heath, Twist, Delude, Dissemble and Flimflam (The Trickstar’s Guide), 2018.

Vad kännetecknar egentligen en avgångsutställning? Ett svar är att det, i alla fall fram tills ganska nyligen, har varit ett unikt tillfälle för studenterna att ställa ut under förhållandevis fria former. Utan utställningstema, curator och med en prövande arbetsprocess har detta ofta främjat verk som har befunnit sig antingen utanför, eller på gränsen av, de för tillfället normerande estetiska och politiska ramarna i den samtida konsten. Inte sällan har jag upplevt avgångsutställningar som befriande då chansen att möta spännande, provocerande och ibland ganska skeva verk har varit stor.

Tyvärr får jag, med några få undantag, ett motsatt intryck när jag besöker Akademin Valands utställning med masterstudenter i fri konst på Göteborgs konsthall. Allt är snyggt installerat, med gott om plats mellan varje verk och en precis lagom skön dramaturgi mellan skulptur, video och installation utan ljud som blöder in i varandra. Curatorn Daniel Jewesbury, programansvarig på Akademin Valand, är uppenbarligen bra på att göra utställningar. Och de flesta av de totalt tretton verken är också väl genomförda och representativa. Ändå får jag känslan att varje student har fått instruktionen att följa endast en idé och presentera den på enklast möjliga sätt. Som om det inte funnits nog med tid att experimentera eller pröva sig fram till mer komplexa gestaltningar.

Johan Rikenberg, Alla mina vänner är döda, 2018.

Ta Kaisa Luukonens To the Course of Time eller Gabriel Nils Edvinssons På konstnärens bekostnad. Edvinson visar en gigantisk färgglad palm i papier maché utförd av deltagare i en workshop om skillnaden mellan vanligt arbete, så kallat lönearbete, och konstnärligt arbete, som ofta inte är avlönat. Längs väggen hänger hörlurar i vilka vi kan lyssna på intervjuer med deltagarna. Luukonens visar en snyggt designad möbelinstallation där besökaren bjuds in att sätta sig vid ett skrivbord och på återvunnet papper skriva en hälsning in i framtiden. Installationens olika komponenter för tankarna till Robert Morris tidiga verk. Men behöver vi verkligen vända oss till 60-talet för att kunna tala om framtiden? Både Luukonen och Edvinsson förlitar sig på att deras verk tar upp relevanta ämnen, men hade behövt tid att utveckla hur de arbetar med material och tekniker för att kännas angelägna i samtiden.

Också i Johan Rikenbergs stop-motion-leranimation Alla mina vänner är döda har en redan vedertagen form använts för en specifik berättelse. I den existentiella och ganska ångestframkallande filmen ser vi en äldre man som vankar fram och tillbaka under en snara hängandes från taket. Mannen kämpar på med sina känslor av ensamhet, sexuell frustration och ilska. Det är roligt och mörkt på samma gång. Men som ett masterprojekt i fri konst undrar jag om inte Rikenberg har gjort det lite för lätt för sig. Leranimationer används ju ofta till barn- och reklamfilmer, antagligen för att de gör det möjligt att gestalta komplexa känslor på ett humoristiskt och pedagogiskt sätt. Det gör att Rikenbergs film känns rätt förutsägbar.

Cilla Berg, Survival Kit, 2018.

Ett större intresse för form eller gestaltning ser jag i Katxerê Medinas två-kanaliga videoinstallation run-around. På två stora skärmar snett blickande mot varandra möts vi av ett fragmentariskt berättande i form av filmsekvenser som på olika sätt handlar om en kvinna som söker arbete. Dokumentärt material med svepande kamerarörelser som visar den stökiga och högljudda baren på ett Birka Cruise-fartyg dit kvinnan skickats av arbetsförmedlingen blandas med fiktivt filmmaterial. I en sekvens ser vi hur en rekryteringschef på ett näst intill psykopatiskt sätt försöker att övertyga de arbetssökande om vad som krävs för jobbet. Detta mixas med bildsekvenser, en del tycks filmade med mobilkamera, av alldagliga situationer som två tjejer som sitter på en buss och kollar på sina mobiler. Medinas sönderbrutna sätt att berätta på skapar en poetisk form som gör att jag ständigt tvingas söka efter nya meningar i det innehållsmässigt laddade materialet.

Jag dras också till Cilla Bergs installation Survivial Kit som består av ett tält i pastellfärger med en rad klassiska överlevnadsföremål som transformerats till oanvändbara ting. Ur en mikrofonliknande högtalare riktad mot en spåkula hörs en kvinnlig röst som sjunger överlevnadsinstruktioner. Verket knyter an till samtidens rädsla för katastrofer, och visar samtidigt det absurda i när denna rädsla slår över i kapitalistisk ny-spiritualism.

Ett mindre lättolkat verk är Joe Rowleys Bite the Invisible Hand that Feeds som sägs vara en dekonstruktion av myten om Thesesus och Minotaurus. I ögonhöjd sitter en träskiva, som en fris, med mönster utskurna i form av snirkliga linjer och kurvor. Bakom skymtar flera tv-skärmar och längst ned ett par ganska så sjabbigt installerade högtalare. Ihoptrasslade sladdar hänger likt lakritsremmar nedför den stora träskivan. Verket är mindre tydligt än de flesta som visas här. Det är till exempel nästintill omöjligt att kategorisera efter medium eller teknik. Det finns dessutom en märklig spänning i mötet mellan den antika myten och de billiga och samtida materialen som gör att Rowleys verk stannar med mig efter utställningen.

Joe Rowleys, Bite the Invisible Hand that Feeds, 2018 (i bakgrunden), Lucy Wilson, A Scaffold Sketches a Body Letting Go, 2018 (i förgrunden).

I sin korta introduktionstext säger sig Daniel Jewesbury vilja använda idén om abrupta möten, konflikter och frustrationer som en produktiv startpunkt, snarare än som något negativt. Därav utställningstiteln Bad Timing. Problemet är att jag tvärtom ser en masterutställning som i ovanligt hög grad tonar ner oväntade möten och ovanliga dynamiker. Om avgångsutställningen som form tidigare varit en plats där framtidens konstnärer har kunnat utveckla sin praktik relativt fritt – jag tänker till exempel på en student som hade en boxningsklubb i källaren på Valand för några år sedan – så får jag med Bad Timing intrycket att denna tid kan vara förbi.

Akademin Valand är förstås inte ensam om att göra avgångsutställningar som lite ängsligt presenterar studenternas verk som i ett slags showroom för oetablerade konstnärer. Det är svårt att säga om detta beror på konsthögskolornas akademisering, där Bolognaprocessen generellt tycks ha fått som konsekvens att studenterna ges mindre tid att göra sin konst. Eller om det har utvecklats en kultur på vissa skolor som allt mer går bort från idén om det estetiskt experimentella som kan bryta med vårt sätt att se och vara på i världen. Oavsett är detta en utveckling om måste motverkas om konsthögskolorna inte ska omvandlas till fabriker som producerar strömlinjeformade konstnärskap och utställningar.

Gabriel Nils Edvinssons, På konstnärens bekostnad, 2018.

Skriv et indlæg
Navn (kun indlæg under fuldt navn tillades)*:

E-mail (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!