Game On

Molly Lowe

Lilith Performance Studio, Malmö
6. oktober 2018
Kritik Artikel på Engelsk|10.10.18

Amerikansk grotesk

Molly Lowe, Game on, 2018.

I lördags godkände den amerikanska senaten Brett Kavanaugh till en livstidstjänst som domare i Högsta domstolen. Veckan innan, efter ett flertal anklagelser om sexuella övergrepp, beskyllde en ilsken Kavanagh demokratiska senatorer för att orkestrera en politiskt motiverad attack mot honom. Det var ett skådespel som, enligt en ledare i New York Times, «blottade en djupgående partipolitisk förbittring och en medbrottslighet i senaten som borde genera och oroa varje amerikan».

Samma kväll såg jag den amerikanska konstnären Molly Lowes nya performance Game On, som hade premiär för fulla hus på Lilith Performance Studio i Malmö. Detta är Liliths femtionde produktion på 10 år, och deras största och mest ambitiösa arrangemang hittills. Den 1,5 timmar långa föreställningen visas inuti en olycksbådande idrottsarena uppförd över en överdimensionerad Foosball-plan med människostora dockor av olika ålder, ras och kön; de nakna och förvridna figurerna är klumpigt utförda i papier-mâché och monterade på roterande bommar som publiken kan manipulera.

Innan vi satte oss på olika sidor av planen möttes publiken av mimartister som delade ut tröjor som gjorde oss till två lag: det röda och det blå – en uppenbar referens till partifärgerna i de så kallade röda (republikanska) respektive blå (demokratiska) staterna. Själva arenan var ett färgstarkt spektakel med alltför starka lampor, rökmaskiner, videoprojektorer och plattskärmar som bland annat strömmade live det som hände inne på arenan. Dansmusik pumpade i 120 bpm över förvrängda röster som drunknade i det närmast konstanta ljudet från vuvuzelas som hade delats ut till publiken som satt ihopträngd på läktare.

Molly Lowe, Game on, 2018.

Lowes parodiska estetik blandar högt och lågt på ett sätt som för tankarna till konstnärer som Paul McCarthy, Mike Kelly eller Marvin Gaye Chetwynd, samtidigt som hennes performance är uppbyggd som en amerikansk fotbollsmatch med fyra quarters och en paus i halvtid. Matchen börjar när deltagare från de båda lagen slumpmässigt väljs ut för att aktivera spelarna på planen. Försäljare av popcorn och varmkorv rör sig runt arena samtidigt som deltagarna snurrar papier-mâché-figurerna fram och tillbaka och försöker sparka bollen i motståndarlagets mål. När de krockar faller figurerna isär, tappar lemmar och spiller ut blod och inälvor på golvet. Vid sidan av idén att man ska vinna, så verkar spelet inte ha några regler. Dessutom är det oklart om något står på spel för den som vinner eller förlorar. Det enda som saknas är märkligt nog en poängtavla.

Kaptener för varje sida är demoniska maskotar som blir föreställningens huvudpersoner. Båda bär intrikata kostymer: det blå laget, ett självlysande porträtt av gudinnan Kali; det röda laget, något slags Kabuki-jultomte med hemska klor och ögonglober som bröstvårtor. Deras prestation är imponerande, och inkluderar att underlätta matchen, sjunga hejarramsor samt marschera och hissa flaggor – för att inte nämna att konstant engagera och hetsa publiken som uppmanas att applådera, hurra och heja under hela föreställningen. Vid sidan av att fotografera med sin smarta telefon, som är strikt förbjudet här, så måste detta vara den lägsta formen av deltagande. 

Under ett samtal som ägde rum innan Lowes performance beskrev hon Game On omväxlande som «antik science fiction» och «en ångestdröm». Dystopisk och mardrömslik kunde vara mer passande beskrivningar. Men jag skulle rama in det hela i något annorlunda termer. Som en allegori över vår tids polariserade politiska klimat – både i USA och Europa – iscensätter Game On det statliga våldets ritualiserade former och sublimerade funktioner. Publiken konfronteras med spelets formella dimensioner, vars innehåll knappas är politik, utan underhållning och spektakel. Resultatet är en 1,5 timmar lång övning i totalitär estetik som är både genant och oroande, med pompons, skumgummifingrar och allt.

Molly Lowe, Game on, 2018. Foto: Henrik Andersson.

Skriv et indlæg
Navn (kun indlæg under fuldt navn tillades)*:

E-mail (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!