Replik 02.12.16

«Objects in mirror are closer than they appear»

Installasjonsbilde fra Glimt: norsk kunst fra perioden 1958–1978 på Galleri F15 i Moss, 2008. Sidsel Paaskes Brent fyrstikk (1966)  inngikk i utstillingen. Foto: Terje Holm. Synnøve Anker Aurdal, Anna Eva Bergman, Harald Dahl, Ludvig Eikaas, Arnold Haukeland, Marianne Heske, Agnes Hiorth, Paul René Gaugin, Gunnar S Gundersen, Guttorm Guttormsgaard, Kåre Kivijärvi, Berit Soot Kløvig, Arild Kristo, Eva Lange, Henny Lie, Victor Lind, Carl Nesjar, Sidsel Paaske, Tor Refsum, Johannes Rian, Thorstein Rittun, Robert A. Robinson, Knut Rumhor, Helge Røed, Inger Sitter, Arne Bendik Sjur, Aage Storstein, Kåre Tveter, Jakob Weidemann og Terje Westfoss.

Installasjonsbilde fra Glimt: norsk kunst fra perioden 1958–1978 på Galleri F15 i Moss, 2008. Sidsel Paaskes Brent fyrstikk (1966) inngikk i utstillingen. Foto: Terje Holm.

Ligger det inte en ödets ironi i att de lärda fortfarande tvistar om vem som ska krediteras när det gäller myntandet av begreppet «God is in the detail»? Är det inte också märkligt att man lika gärna kan säga «The devil is in the detail»?  Detta måste ju vara ett av få tillfällen när guds och djävulens status nivelleras. Med andra ord: «Det motsatta är också sant» (för att citera Tori Wrånes).  

De senaste åren har uttrycket «Hold stenhårdt fast på greia di» cirkulerat i olika sammanhang (senast i en replik här på Kunstkritikk den 29 november 2016). I vår närmaste samtid började det 2013 med utställningen Hold stenhårdt fast på greia di på Kunsthall Oslo, som skildrade norsk konst och kvinnokamp mellan åren 1968–1989. Bakom den formidabla utställningen stod Elise Storsveen, Eline Mugaas och Kunsthall Oslo. Inför utställningen hade de grävt fram en rad kvinnliga konstnärskap som hade gått under den kollektiva radarn i många decennier. Utställningen fick stor och berättigad uppmärksamhet, och kan med facit i hand ses som en gamechanger. Titeln hämtades från två olika verk från 1976 av Sidsel Paaske (1937–1980) Hold stenhårdt på greia di I och II (om gud får råda i detaljerna måste jag poängtera att Paaske själv aldrig skrev fast i sin titel).

Hold stenhårdt… var en viktig utställning, men den skapades inte i ett vacuum, utan var del av de senaste årens nyläsningar av konsten från 1960–, 70– och 80–talen. Utställningar och publikationer, i och utanför Norge, har lyft fram konstnärskap som fallit utanför konsthistorisk kanon. Här har kikarsiktet inte bara riktats mot kvinnliga konstnärer, utan också på lokala varianter av konceptkonsten. På Nasjonalmuseet visades till exempel tidigare i år utställningen Stille revolt: Norsk prosess- og konseptkunst på 70- og 80-tallet.

Fra Possessions på UKS. Sidsel Paaske, Brent fyrstikk, 1966. Foto: Vegard Kleven.

Fra Possessions på UKS. Sidsel Paaske, Brent fyrstikk, 1966. Foto: Vegard Kleven.

I kölvattnet av Hold stenhårdt… skedde det mycket bra. Siri Aurdal fick sin första retrospektiva visning på Kunstnernes Hus, och ska nu representera Norge i Nordiska paviljongen i Venedig 2017. Elisabeth Haarr fick sin första separatutställning på 30 år. Detta skedde på Kunsthall Oslo i regi av Elisabeth Byre. På Stavanger Kunsthall lyfte Hanne Mugaas fram Inger Bruun i en egen utställning. Nasjonalmuseet ägnade sin del av arbetet åt Sidsel Paaske. Allt detta tematiserades och lyftes fram i seminariet Kanonbra kunst som hölls på Kunstnernes hus i mars i år.

I seminariet som Nasjonalmuseet arrangerade tillsammans med Kunsthall Oslo och Kunstnernes Hus ville vi visa att vi alla är del av ett större samtal. I grunden är det ju otroligt bra att vi lyckats lyfta fram så många fantastiska konstnärskap i ljuset igen.

Självklart är utställningen Like før: Sidsel Paaske 1937-1980 också en del av detta, och ett resultat av många olika personers och institutioners dedikerade arbete. Därför hoppas jag att det är fler än jag som är glad över att ett stort foto av Brent fyrstikk i dessa dagar ingår i utställningen Art in Europe 1945–1968 på ZKM i Karlsruhe (de kunde inte låna skulpturen eftersom den är med på utställningen i Oslo). Att den visas vid sidan av verk av Kjartan Slettemark är ju bara en bonus! Paaske är också en av de norska konstnärer som ingår i utställningen Entangled; Threads and Making som öppnar den 21 Jan på Turner Contemporary i  Margate utanför London. Här ska Paaskes smycken visas tillsammans med Sonia Delaunays kläder, ett urval av Hannah Ryggens textilier och verk av Ann Cathrin November Høibo.

I sin replik kritiserar Sille Storihle och Liv Bugge mig personligen för att inte ha krediterat dem tillräckligt i min jämförelse mellan Paaske och två andra konstnärer, Clas Oldenburg och Henrik Olesen. Detta har jag svarat på tidigare, både på Facebook och i kommentarfältet under deras replik, så jag kommer inte att fokusera på här. Men, kort sagt, har jag förhållt mig till deras text om Paaske, Oldenburg och Olesen som en faglitterär källa och inte som ett konstverk. Utifrån det har jag utgått från traditionell akademisk praxis där all makt ligger i den lilla fotnoten. Det är möjligt att detta är ett förlegat system i dessa digitala tider. Kanske har Storihle och Bugge rätt i att makten förflyttats till överskrifterna? Men det går jag inte in på här. Att jag stavat deras namn fel ber om ursäkt för, och om det visar något så är väl det att jag inte haft gud med mig på detaljsidan.

Sidsel Paaske, Brent fyrstikk, 1966. Foto: Børre Haugstad / Nasjonalmuseet.

Sidsel Paaske, Brent fyrstikk, 1966. Foto: Børre Haugstad / Nasjonalmuseet.

I mitt arbete har jag utgått från delar av Storihle och Bugges text, men fört samtalet vidare. Jag har varit i kontakt med Oldenburg och hans dåvarande fru Patty Mucha. Jag har också varit i kontakt med Henrik Olesen för att höra om han någonsin hade hört talas om Sidsel Paaskes verk Brent fyrstikk. Det hade han inte och tyckte hela historien var väldigt intressant. Om inte FRANK har skickat honom texterna de skrivit om honom borde dom göra det. Det hade han nog satt pris på!

I sin replik lyfter Storihle och Bugge också fram väggtexten där jag förklarar sammanhanget mellan verken, och avslutar det hela med ett citat från konsthistorikern Mathias Danbolt ur en av deras texter. Här har jag förhållit mig till principen att inte ha fotnoter i väggtexten.

Eftersom detta är en diskussion som går detaljerna i sömmarna vill jag också passa på att fixa till lite i Storihle och Bugges egen historieskrivning. I sin replik skriver de: «Da vi hentet opp Sidsel Paaskes Brent fyrstikk (1966) fra vaskekjelleren til hennes sønn Carl Størmer i 2013, var den ikke glemt. I 2008 var den inkludert i utstillingen og forskningsprosjektet Whatever Happened to Sex in Scandinavia på OCA, kuratert av Marta Kuzma. Det var nettopp fordi Mugaas og Storsveen viste Sidsel Paaskes arbeider på Kunsthall Oslo at det ble spesielt viktig for oss å inkludere den i vår utstilling, og sette henne inn i en tvetydig sammenheng hvor Paaskes verk ikke kan leses ut fra gitte begreper om tid, kjønn, seksualitet, alder eller nasjonalitet».

Men denna historia stämmer inte. Här är det maktinstitutionen OCA som felaktigt krediteras. Det var inte Marta Kuzma som i denna runda var först med att visa Paaskes Brent fyrstikk, utan den ingick i utställningen Glimt: norsk kunst fra perioden 1958–1978 på Galleri F15 i september 2008. Kurator var Siv Hofsvang. Efter utställningens slut hämtade OCA skulpturen från F15 och visade den i utställningen Whatever happened to sex in Scandinavia? i deras lokaler i Oslo. Här tror jag FRANK kanske har rätt i sin maktanalys, där den stora utmanövrerar den lilla. Folk i centrum drar inte ut till periferin. Här står FRANK och jag lika inför lagen. Ingen av oss har gjort vår hemläxa. Den som har fallit ur historien här är ju F15s curator, Siv Hofsvang.

Installasjonsbilde fra Like før. Sidsel Paaske (1937–1980), Museet for samtidskunst, 2016. Sidsel Paaskes Brent fyrstikk (1966) sees lent mot veggen, mens Henrik Olesens, Extinguished Match (based on Oldenburg 1987) (2010) ligger på gulvet. Kuratert av Stina Högkvist. Foto: Nasjonalmuseet / Annar Bjørgli.

Installasjonsbilde fra Like før. Sidsel Paaske (1937–1980), Museet for samtidskunst, 2016. Sidsel Paaskes Brent fyrstikk (1966) sees lent mot veggen, mens Henrik Olesens, Extinguished Match (based on Oldenburg 1987) (2010) ligger på gulvet. Foto: Nasjonalmuseet / Annar Bjørgli.

För att avsluta vill jag lyfta fram en sista sak. Storihle och Bugge fortsätter sin kritik med att konstatera att «Norge og Oslo har en ekstremt viktig ryggmarg av selvorganiserte og kunstnerdrevne initiativer som har en direkte og stor påvirkning på feltet. Det er et tap at dette ikke fremheves som en styrke på Nasjonalmuseet.»

Helt enig i detta! Men jag erkänner att jag inte helt förstår kopplingen här, och jag vill gärna veta vad som hade varit en mer rättvis kreditering av deras arbete. Jag vet inte heller om Kunsthall Oslo och UKS kan definieras som självorganiserade eller konstnärsdrivna initiativ.

För mig går det inga vattentäta skott mellan museer, gallerier, självinitierade initiativ och konstnärsdrivna visningsrum. Går man igenom Brian Altshulers Biennials and Beyond. Exhibitions that Made Art History: 1962–2002 (2013) och Salon to Biennial: Exhibitions that Made Art History: 1863–1959 (2008) får man en god inblick i de utställningar som gjort en skillnad i konsthistorien. Böckerna är befriande att läsa eftersom de inte hämmas av etablerade institutionella gränser. De gör ingen skillnad på om det är en lägenhet, en biennal eller ett museum som utställningarna har visats i. Dessa översiktsverk visar att utställningar per se varit med att forma kanon oavsett om de bara setts av 87 personer eller flera tusen. Det är ju fantastisk fakta i det kvantitativa tänkandets tidsålder. Det dessa mastodontverk också visar är att utställningar inte klarar sig själva. Det krävs en mottagsapparat som sprider budskapet vidare.  

Jag skriver inte detta för att förringa min egen maktposition. Den är jag väl medveten om, och jag försöker förvalta den så gott jag kan. Därför är det viktigt att aktörer som Storihle och Bugge analyserar, kritiserar och för mitt budskap vidare. Det är ju så ny kunskap föds.  Mitt arbete med Paaske är ingen färdig diamant. Jag betraktar hellre utställningen som ett förarbete som konsthistoriker, konstnärer och curatorer efter mig kan arbeta vidare med. Traditioner måste som bekant förnyas för att överleva. Konsthistorien likaså. Som matematikerna säger, så kan inget någonsin bli perfekt, man kan bara närma sig 0.

Installasjonsbilde fra Glimt: norsk kunst fra perioden 1958–1978 på Galleri F15 i Moss, 2008. Foto: Terje Holm. Synnøve Anker Aurdal, Anna Eva Bergman, Harald Dahl, Ludvig Eikaas, Arnold Haukeland, Marianne Heske, Agnes Hiorth, Paul René Gaugin, Gunnar S Gundersen, Guttorm Guttormsgaard, Kåre Kivijärvi, Berit Soot Kløvig, Arild Kristo, Eva Lange, Henny Lie, Victor Lind, Carl Nesjar, Sidsel Paaske, Tor Refsum, Johannes Rian, Thorstein Rittun, Robert A. Robinson, Knut Rumhor, Helge Røed, Inger Sitter, Arne Bendik Sjur, Aage Storstein, Kåre Tveter, Jakob Weidemann og Terje Westfoss.

Installasjonsbilde fra Glimt: norsk kunst fra perioden 1958–1978 på Galleri F15 i Moss, 2008. Foto: Terje Holm.

Skriv et indlæg
Navn (kun indlæg under fuldt navn tillades)*:

E-mail (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!