Market, Stockholm Art Week, Supermarket – Stockholm independent art fair
Kommentar 20.03.17

Konstfest i brun skugga

Sverigedemokrater i folkdräkt.

Då är det dags för Stockholm Art Week igen. På torsdag invigs Market Art Fair på Färgfabriken i Stockholm, och dagen innan öppnar den konstnärdrivna mässan Supermarket vid Telefonplan. På torsdag hålls samtidigt det första öppna mötet i Riksdagens kulturutskott sedan Moderaterna gick ut med att de kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna i kulturfrågor. Vad har dessa arrangemang med varandra att göra? Inte särskilt mycket tycks det, vilket är ett bekymmer. 

Det var den 19 januari som Moderaternas partiledare Anna Kindberg Batra berättade att hon vill inleda samtal med Sverigedemokraterna i Riksdagens utskott. Högeralliansens övriga partier var snabba att ta avstånd från utspelet, som dessutom verkade löst förankrat i de egna leden. Den 31 januari bedyrade Moderaternas kulturpolitiska talesperson, Olof Lavesson, att man inte hade för avsikt samarbeta med Sverigedemokraterna. Dagen efter tvärvände han. Nu hette det plötsligt att man «måste kunna föra politiska samtal med alla partier», inklusive det som var otänkbart att tala med bara en dag tidigare.

Moderaternas nya linje möttes förstås av ramaskri på landets kultursidor. Nej, faktiskt inte. I själva verket har det skrivits allt för lite om konsekvenserna av denna historiska vändning i svensk kulturpolitik. Det säger något om hur djupt idén om Sverigedemokraterna som ett «invandringskritiskt» parti har etablerats i offentligheten. Under 2016 genomdrevs också en allt mer sverigedemokratisk migrationspolitik, med tillfälliga uppehållstillstånd, skärpta försörjningskrav och begränsad anhöriginvandring som några uppnådda delmål.

Frans Josef Petersson. Illustrasjon: Jenz Koudahl.

Sverigedemokraternas nästa mål blir sannolikt att öka sitt inflytande över kulturpolitiken. «Nästa offensiv kommer att riktas mot våra värderingar», som Arena Opinion framhöll i en debattartikel i Aftonbladet i höstas. Det är kulturfrågorna som blir priset om Sverigedemokraterna ska stödja en borgerlig minoritetsregering efter valet 2018. Varför? Jo, det är det här med nazismen.

I sitt kulturprogram beskriver Sverigedemokraterna hur de ska använda kulturpolitiken som propagandaverktyg och påtryckningsmedel, genom att stödja vad man ser som uppbygglig svensk kultur och dra in stöd för kritisk eller «söndrande» samtida konst. Målet är att främja nationalismen och motarbeta idén att alla kulturer har samma rätt att existera inom landets gränser. Utgångspunkten är idén att vissa utom-europeiska kulturer skulle vara mindre värda än den svenska. Den auktoritära föreställningen om att kulturlivet ska anpassas efter en främlingsfientlig och nationalistisk agenda visar tydligt att Sverigedemokraterna fortfarande har sin ideologiska grund i nazismen.

Detta för oss tillbaka till Stockholm Art Week. Vad som skulle kunna vara en samlande manifestation för ett progressivt, gränsöverskridande och kritiskt samtida konstliv ser istället ut att följa det vanliga konservativa receptet: «var sak på sin plats». På Market kommer vi att se en väl installerad exposé med ett trettiotal av nordens «ledande gallerier» för samtida konst, medan Supermarket håller fast vid sin oppositionella hållning som väl aldrig egentligen har lyckats formulera ett kritiskt alternativ till det etablerade skikt av gallerier och institutioner som man positionerar sig emot.

Om idén om mässan som en levande mötesplats fortfarande gällde kring millennieskiftet, så har Market och Supermarket sedan starten 2006 tvärtom strävat efter att upprätthålla gränserna mellan konstlivets olika aktörer. Frågan är vad detta har fått för konsekvenser. Har Market bidragit till att utveckla den nordiska konstmarknaden under de senaste 10 åren? Har Supermarket åstadkommit en mer vital konstnärsdriven scen i Stockholm under samma tid? Mycket tyder på att effekten har varit den motsatta. Idag är känslan av en gemensam konstscen svagare i Stockholm än på många andra platser i Norden. Så var det inte på 90- och 00-talen.

Det kommer säkert att finnas en del som är värt att ta del av under Stockholm Art Week. Vad som däremot saknas är en större medvetenhet om att alla som på något vis tar del av samtidskonsten också måste förhålla sig till idén om en modern, öppen och heterogen samtida kultur. Det ligger i konstens själva begrepp. Att enbart exploatera detta estetisk-politiska idékomplex för egen vinning duger inte, oavsett om man är gallerist, curator eller konstnär. Alla måste ta ansvar för ett fortsatt fritt kulturliv, vilket idag betyder att mobilisera ett aktivt motstånd mot de mörka krafterna som rycker fram i politiken. 

Vad blir konsekvenserna av en borgerlig minoritetsregering med Sverigedemokratiskt stöd efter nästa val? Det ser ut att finnas två alternativ. Antingen sker våldsamma omfördelningar av kulturbudgeten i linje med de förslag som Sverigedemokraterna redan har motionerat om i riksdagen (ta pengar från samtida konst – tex. från Moderna Museet och Statens konstråd – och ge till verksamheter som bevarar det «svenska kulturarvet»). Den som har svårt att föreställa sig nedskärningar över en natt kan dra sig till minnes december 2014, då landets samlade bestånd av kulturtidskrifter i ett slag skulle raderas genom en drastisk minskning av tidskriftsstödet. Beslutet stoppades först efter intensiva protester från ett enat kulturliv.

Det andra alternativet bygger på en mer långsiktig kontinuitet mellan extremhögerns och näringslivets intressen. Här har Sverigedemokraterna något konkret att erbjuda de övriga borgerliga partierna, nämligen en kulturpolitik baserad på ekonomiska och nationalistiska argument och som till och med tycks kunna locka väljare. Kulturkanon åt de konservativa, nedskärningar och ökade krav på självfinansiering åt de marknadsliberala. Att se kulturpolitiken som ett sätt att marknadsföra den inhemska kulturen framstår antagligen som fullt rimligt för många borgerliga väljare.

Som Kunstkritikks chefredaktör Jonas Ekeberg har påpekat är detta en politik som i hög grad har genomförts i Danmark sedan 00-talet, och som nu vinner mark i de övriga nordiska länderna. Detta borde vara ett givet ämne för diskussion bland nordens ledande gallerier, men det märker man inte mycket av i det officiella programmet för Stockholm Art Week. Förra årets nästintill kritvita marknadsföringskoncept Swedish Art Now! på Sven-Harry(s) var tvärtom ett skräckexempel på hur ett konstliv anpassat efter den nya tiden kan komma att se ut under de närmast åren. 

I år finns inget liknande arrangemang som del av konstveckans program. Market har bjudit in Index för att curatera en mindre sektion med nordisk konst på mässan, medan Supermarket har en omfattande programverksamhet som säkert kan erbjuda en del intressanta diskussioner. Statens konstråd passar på att bjuda in till ett seminarium om möjligheten att ta sig an en hel «kontext» inom ramen för ett konstnärligt projekt. Till detta kommer en rad öppningar och arrangemang under veckan. Men vad som borde diskuteras är naturligtvis möjligheterna att göra motstånd mot normaliseringen av ett marknadsliberalt, nationalistiskt och rentav nazistiskt tankegods på kulturpolitikens område. 

Självfallet finns en mängd grupper och initiativ i konstlivet som på olika sätt arbetar med dessa frågor. Tensta konsthalls antologi Art and The F-Word (2014) är ett exempel på hur en mindre konstinstitution har tagit sig an debatten om konst och fascism i dagens Europa. Men det skulle se ljusare ut om även de resursstarka institutionerna och gallerierna tog sitt ansvar för detta. I sociala medier det har startats en grupp som uppmanar till närvaro under kultur-utskottets möte på torsdag. Man vill visa att utskottet nu och framöver kommer att granskas i större utsträckning. Det är bara att gå dit och engagera sig. 

  1. Kommentar fra I M Lennartsdotter L

    “Man saknar inte kon i båset förrän båset är tomt.”
    Tankar kör runt i hjärnkroppen och letar strategier för kommande möjliga scenario – hur kommer vi/konst och kulturvärlden att hantera ett eventuellt förtäckt uttrycksförbud, alltså tider då ingen längre vill stödja offentlig visning av konst/kultur som skaver … lite eller mer, tom mycket mer?
    Tankar till morgonkaffet, som du väckte …

  2. Kommentar fra Lina Nordenström

    Jag blir andlös och starkt berörd av artikeln och kommentarerna, som så naket och tydligt beskriver vår skrämmande samtid! Även Konstnärsnämnden/Iaspis deltar med öppet hus, föreläsningar och performance denna konst-weekend i Stockholm. Detta vore väl ett utmärkt forum för en het debatt som denna? Nästa år, om inte förr.

  3. Kommentar fra Nina Bondeson

    Av riksdagspartierna är det bara SD och V som har kulturprogram med uttalad politisk vilja. Vs kulturprogram skrevs 2009 och mycket har hänt sedan dess… För SD är ju kulturpolitiken en kärnfråga. De andra partierna har inga kulturprogram alls. Bara kortfattade floskler som ekar lika tomt fr M till S & MP. I många decennier har en ekonomistisk syn på konst och konstnärer sipprat ut i det allmänna medvetandet och etablerat ett rätt spritt synsätt på konst som något onödigt. Den senaste demokratiutredaren Olle Wästberg (L) hade en expertgrupp till sitt förfogande, en parlamentarisk referensgrupp och ett sekretariat som arbetade för fullt. En antologi på 725 sidor, med artiklar av sammanlagt 24 forskare publicerades för att bereda vägen för själva betänkandet på 750 sidor som överlämnades 18 januari 2016. Utredningen tog inte med ett enda ord upp konstens och kulturens betydelse för ett demokratiskt samhälle. Så, vad gör vi nu…? Diskussioner på mässor är bra för att sprida vetskap om det som händer (och inte händer) i politiken, men det krävs mer. Ett upprop för en Pluralistisk Konst och Kultur? Med workshops: “Välkommen till verbal vapenvård inför kulturförsvaret”? Och: vi måste våga tala om konsten som instrument. Vi har låtit beslutsfattare gömma sig bakom begrepp som “konstens egenvärde” alldeles för länge. Konsten är alltid ett instrument för något och kan lånas till vilka tankeyttringar som helst. Det går att diskutera på vilket sätt den kan vara ett dugligt instrument i ett samhälle som säger sig vilja utveckla och fördjupa demokrati.

  4. Kommentar fra Frans Josef Petersson

    Kunstkritikk har hittills inte medverkat vid mässor överhuvudtaget, i alla fall inte under de senaste åren, men det finns en idé och en diskussion om att göra det framöver. Men mässorna i Stockholm har ännu inte kommit på tal. Market har vad jag vet inte haft någon närvaro av tidskrifter på många år, så där har väl saken inte riktigt varit aktuell. Men skulle frågan komma upp så vore det kanske intressant. Eller ett oberoende program… några sådana planer finns inte men under rätt förutsättningar så kunde det kanske vara en god idé.

  5. Kommentar fra Gabriel Säll

    Borde det inte finnas ett ömsesidigt intresse att involvera Kunstkritikk eller i alla fall några kritiker på Market eller under Stockholm Art Week? Om Frieze kan arrangera en hel mässa borde väl Kunstkritikk ha möjligheten att hyra ett bås eller, om man föredrar, arrangera ett oberoende program under veckan. Om Market inte har lust att samarbeta går det ju snarare ut över dem själva. Skall Stockholms konstscen lyfta sig ur detta jippo så är det väl lämpligt att några av dess kritiker som har idéer och kunskap också gör sig mer närvarande under veckan?

Skriv et indlæg
Navn (kun indlæg under fuldt navn tillades)*:

E-mail (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!