Plan B

I det kunstbiennalene ser ut til å ha blitt forbigått av kunstmessene i viktighet, er Bergen et av de ytterst få biennalefrie stedene i Europa som kan komme unna med å etablere en ny.

B är, som de flesta vet, den andra bokstaven i alfabetet. Det gör att den är lite mer användbar än många andra bokstäver, då den fort kan användas för att beskriva antingen nästa steg i en progression, något som är lite sämre, eller helt enkelt nummer 2. Eller som i överskriften här; Plan B – det vill säga det man tar till när Plan A visar sig att inte hålla – något som indikerar A som en något mindre pålitlig bokstav, och ger B ett sken av stabilitet och trygghet. Det finns många fina ord som börjar på B, och Biennale är ett av dom. Det finns många intressanta platser som heter något på B, och…ok, jag släpper det. B är också, i och med detta, en naturlig symbol för allt möjligt som föregår i Bergen; B-Open, B-Post, etc. För en grafisk designer är det julafton att få ett B att härja med. Och om Bergen ska ha en biennale tar det helt av, för då har man plötsligt två B. Smaka på det. BB. Gott, inte sant?

Fra B-Opens biennaleseminar i Landmark. Panelet. Foto: Arne Rygg

Seminariet om en biennale i Bergen som ägde rum på Landmark i slutet av november föregick som seminarier på Landmark ofta gör; med flera inlägg och en avslutande paneldebatt. Temperaturen var växlande, och jag fann mig själv stundtals förbluffad i ett regn av motstridande åsikter – ofta framförda av samma person. Min egen mening står dock fast efter detta; jag har alltid sagt att en biennale i Bergen är en god idé. Inte bara för att det sannolikt är det enda stället i Norge som kan komma undan med det, men också för att det antagligen i denna tid, när själva formen sägs ha spelat ut sin definierande roll och blivit överkörd av konstmässorna, är en av dom få återstående biennalefria geografiska punkterna i hela Europa som kan komma undan med det. Det kan faktiskt bli hur bra som helst om det görs rätt. Mark my words, om det görs rätt.

Så sett övertygar byrådet Henning Warloe med sitt inlägg – han är faktiskt så överbevisande att nästan allt som sägs efter honom verkar lite tafatt och famlande i ett odefinierat landskap. Och jag finner mig själv grubblande över hur denne man – som jag en gång skrev riktigt styggt om efter att han höll ett något sämre tal, ja, ett katastrofalt tal om jag ska vara ärlig – faktiskt, på trots av att han är politiker, och därmed, som han inleder med att påpeka «tänker nästan likadant som en kriminell» (nå, DET var ju inte direkt nytt, alltså, men ok), faktiskt verkar agera utifrån en genuin impuls. Entusiasmen han uttrycker verkar märkligt nog bottna i ett uppriktigt intresse för samtidskonsten, lika mycket, eller mer, än att bara vara ett utslag av det vi under dagens lopp har lärt oss att refera till som «citybranding».

Det är ju ett faktum att just citybranding är en motiverande faktor för dom sjutusen förbannade biennaler som har ploppat upp dom senaste åren – något som i sig har bidragit till konstmässornas annekterande av definitionsmakten. Och det gör ont att föreställa sig en art fair i Bergen – vi säger «BAF» till varandra ett par gånger och fnissar hysteriskt. Alltså, DET går inte, det vore ett självmordsprojekt som ingen skulle bry sig om. Så fatalt tragiskt redan som en tanke att näsan börjar rinna på mig. Men en biennale klarar Bergen, helt klart – och den kan t o m bli betydelsefull i och med den speciella geografiska placeringen, långt från allt annat och tryggt vilande i sin egen identitet. Det finns inget ställe som liknar Bergen, alltså, det gör inte det. Men det gäller att genomföra det på allvar, en biennale är något som återkommer med två års mellanrum och för stor hype på den första kommer att ta livet av den andra, om det nu blir fler än den första. Det kan i sammanhanget löna sig att se på vad som hände med Momentum, som efter den första karnevalsliknande tillställningen i 1998, med en hel bygd på benen, för ögonblicket är en sak för dom närmast anhöriga. Exakt vad sånt beror på är inte alltid lika enkelt att lokalisera, men Momentum var en fest som kom av sig och blev isolerad från resten av Moss. Och även om risken för ett sånt scenario i Bergen verkar liten just nu kan det fort bli en första overkill som helt raderar intresset för nästa manifestation. Som någon i salen påpekar, det är ju för fan festival hela tiden i Bergen, antingen det gäller koreanska filmer eller experimentell teater. Och det är ju så, varje vecka är det ju något, men en biennale är likaväl något annat, något större, något som drar med sig flera aktiviteter. Och som också drar till sig aktörer som inte nödvändigtvis tidigare visste var på kartan denna platsen låg.

Fra B-Opens biennaleseminar i Landmark. Publikum. Foto: Arne Rygg

Byrådet lyser som en spotlight där framme när han är färdig. Ingen har några frågor, så han ilar vidare mot nästa kriminella gärning. Och hela salen börjar ögonblickligen mumla tvivlande och misstänksamt – som om läraren lämnade klassrummet ungefär. Det ska för all del vara så när en politiker målar upp en win-win-situation, men det går inte att komma ifrån att ingen ställde en endaste kritisk fråga medan han stod där.

Och paneldebatten mynnar också, av grunder jag sliter med att helt förstå, med detta ut i ett ynkligt «jeg-er-ikke-så-sikker-på-hvis-vi-virkelig-trenger-dette». Inte ett uttalat motstånd, bara en markerad osäkerhet – det undanglidande svaret en sjukpensionär med all rätt ger till en agressiv telefonförsäljare. Det är lite beklämmande. Bildkonsten i Bergen är fortfarande en relativt isolerad affär, och här har man möjligheten till att vara skådeplatsen för något helt enastående, och då sätter man sig ned och surar och frågar sig vad det ska vara bra för? När det finns en vilja till omfattande radikal förändring som sträcker sig ända till, eller i det här fallet kanske ända från, byrådet – som jag med tiden har börjat ifrågasätta om det kanske var dumt att skriva så styggt om tidigare, men fan heller, han sög fult den gången och jag var på dåligt humör. Politiker kanske tänker som kriminella, men skribenter tänker som serial killers, och själv tänker jag ungefär som Charles Manson, fast lite mer kompromisslöst.

Men tänk på det. Var skulle det annars föregå en biennal som någon bryr sig om? Trondheim? Haha. Oslo? Glöm det. Tromsø? För långt utanför kartan. Stavanger? Möjligen, men Bergen är lika fullt ett bättre alternativ. Vi får väl se. Mitt tips är att det blir så. Och det kan bli väldigt, väldigt bra.