Joachim Hamou

Interview 21.10.15

Klassesamfund og voldsskuespil

Joachim Hamou, UIP27, 2015, still.

Joachim Hamou, UIP27, 2015, still.

Joachim Hamou har været en del af den københavnske kunstscene siden midten af 1990erne, og har været del af en række samarbejder med blandt andre Superflex, Jens Haaning og FOS. Han har også været med til at starte projektrummet Rio Bravo (2010-2011), været en del af den kunstnerdrevne tv-station tv-tv (2005-) samt medstifter af Trampolinhuset (2010-) og den tilhørende tryksag VisAvis, som fokuserer på asylansøgeres forhold. Alle projekter, som er kendetegnet af en høj grad af do-it-together og socialt engagement hinsides de konventionelle institutionsrammer. Udenfor København har han i Californien over en længere periode samarbejdet med Andrea Zittel, mens han de senere år primært arbejdet i Frankrig, og er en del af samtidskunstcentret castillo/corrales i Paris.

Hamous praksis går på tværs af medier, men har et omdrejningspunkt i film og teater, dog altid i en «udvidet» form. Gennem denne form arbejder han med politiske emner, fx grænselandet mellem USA og Mexico, dansk landbrugskultur, Holocaust og «Hollywood-imperialisme». Ofte involverer hans metode et direkte engagement, konkret tilstedeværelse et sted eller i en situation, som nogle gange kan minde om aktivisme, men hans værker inkorporer samtidig altid en kunstnerisk distance, som ansporer til refleksion.

I sin nyeste film UIP27 (2015), som har premiere onsdag i den københavnske biograf Vester Vov Vov, som en del af kunstfestivalen Trusts filmprogram, og som også vises på det års Cph:Dox, har Hamou skabt en politisk fiktion, hvor det internationale samfund, repræsenteret ved FN, i 2027 har overtaget kontrollen med de israelsk-palæstinensiske territorier. I den anledning har Kunstkritikk interviewet ham om filmens særlige take på den komplekse politiske situation.

Joachim Hamou, UIP27, 2015, still.

Joachim Hamou, UIP27, 2015, still.

Kan du sige noget om den arbejdsmetode, som ligger til grund for filmen?

– Idén var att skapa en arbetsprocess som skulle kunna inkludera de olika antagonisterna i Israel-Palestina-konflikten. Det började med en inbjudan från Moderna Museet i Malmö, som gärna ville vara värd för en serie samtal med publik. Det gjordes i ett institutionellt samarbete med Inkonst, som också ligger i Malmö. Nästa värd var konsthallen Passerelle i Brest, Frankrike som också lät sina lokaler fungera som mötesplats och inspelningsstudio för projektet. Genom att placera den territoriala konflikten i Israel/Palestina i ett framtida scenario, var det möjligt att samla svurna antagonister kring samma bord. Vi höll oss ganska strikt till det första manuset som jag hade skrivit. Det gjorde att vi kunde bli väldigt konkreta. Exempelvis kunde vi fråga den israeliska kaptenen «vad får du säga om du ska vara vittne?» Alltså vad är militära hemligheter och vad är det inte. Eller fråga en domare «hur öppnar man en rättsprocess som denna? Vad förklarar du innan processen startar?».

Jag ville tala om territoriet som en juridisk entitet, som har en direkt effekt på kroppen. Även om det var väldigt spännande och informativt att placera de olika antagonisterna runt samma bord, så var det inte ett mål i sig självt. Det var först när skådespelarna gestaltade scenerna som de medverkande gästerna hade gett liv genom sina inputs, som det blev riktigt intressant. Skådespelarna förmår att skapa en psykologisk och privat dimension som tar oss ur den omedelbara läsningen och förståelsen.

Du har arbejdet meget med teater og på nogen måder er der vel nærmest tale om et slags filmet teater, eller? Hvad er det ved teatret, som interesserer dig som samtidskunstner?

– Ja, det är absolut tal om en filmad teater. Inspelningarna varvades med de tidigare nämnda samtalen. I båda fallen var publiken närvarande. Det var naturligtvis många samtal utan publik också, men skådespelarna var med så mycket som möjligt och de agerade därför både för de andra deltagarna och för publiken. Det som var intressant var att de agerade något mer utåtvänt än vanligtvis. På så sätt agerade de i viss grad mot ett annat subjekt än kameran. Det skapar en rätt intressant nivå som jag gärna skulle vilja utforska ytterligare. Det som intresserar mig med teatern är att den sidoställer många bildkonstnärliga konventioner. Kontraktet mellan publik och aktör är helt olika. Teaterns enda funktion är att främja samtalet. Det finns inget annat att ta med sig hem. I bästa fall är en händelse på teatern helt unik. Men samtidigt inskriver sig teatern, som ju är en av de äldsta konstnärliga former vi har, omedelbart i en historisk kontext. Vi analyserar en händelse på teatern på ett annat sätt än i ett bildkonstsammanhang.

Tyvärr försöker teatrarna ofta skapa kontroll och kontinuitet genom att repetera vad de gjorde kvällen innan. Det är en dålig strategi. Om allt är precis som det förväntas kan man ju lika gärna stanna hemma.

Joachim Hamou, UIP27, 2015, still.

Joachim Hamou, UIP27, 2015, still.

I filmen er det internationale samfund blevet den nye besættelsesmagt. Hvad er det for en vision for konflikten?

– Jag önskade att kunna tala om ockupation utan att det omedelbart blev en fråga om säkerhet eller andra ursäkter. Därför lät jag FN bli den nya ockupationsmakten i mitt framtidsscenario. Jag tänker att på så sätt är ockupanten en tredje person och maktstrukturerna gestaltas av en ny suverän. Det gör att vi inte omedelbart känner igen makthierarkin. Men jag önskade också rikta en kritik mot den kristna kapitalistiska universalism som är det politiska fundamentet för UN, som i min film fungerar som agent för västvärldens idé om att alla konflikter ska lösas genom att kopiera det samhälle vi har i väst.

Filmen pointerer et tæt, prekært forhold mellem et politisk kompleks og et psykologisk kompleks. Kan du sige noget om dette forhold mellem institution og mennesker, sådan som du ser det i forhold til konflikten i Mellemøsten?

– Jag menar att det är här som lagen spelar den viktigaste rollen. För att kunna legitimera en ockupation och samtidigt fortsätta att producera en politisk legitimitet måste man se till att lagen blir användbar för suveränen. Men lagen är ju en abstraktion och den kan varken hindra eller skydda människor från våldet i frihetsberövandet. Idag är Mellanöstern ”teatern” för det våld som klassamhället producerar. Även i Danmark håller vi på att bygga upp ett samhälle där solidaritet är den minst användbara glosan. Det betyder ett samhälle med olika rättigheter, alltså ett samhälle med klass och rasskillnader. För att skydda de förmåner vi har tillskansat oss kommer vi i stigande grad att få nationer med interna ockupationer, som redan är fallet på många platser i Mellanöstern. Här hemma är vi bara i början av att leva i ett samhälle som konstant producerar ett våld riktat mot sina invånare. Vi börjar även här att vänja oss vid tanken att någon måste slås ihjäl för att vi ska kunna fortsätta ha de förmåner vi har tillskansat oss, vilket sker bland annat i Medelhavet och vid våra landsgränser.

Joachim Hamou, UIP27, 2015, still.

Joachim Hamou, UIP27, 2015, still.

En anden dobbelthed i filmen er sammenfletningen af historisk og dokumentarisk materiale med fiktive elementer? I megen kunst om konflikten i Mellemøsten er der overvejende fokus på det historiske og dokumentariske. Hvad kan fiktionen i denne sammenhæng?

– Först och främst kanske man ska säga att de olika aktörerna producerar helt olika narrativ. Därför är det svårt att tala om historiska eller dokumentära material. Jag tror att för de som har ett intresse i att bibehålla en konflikt, oavsett var eller oavsett vilken konflikt, så är abstraktionen det bästa sättet att tala om oenigheter. Man kastar upp tal, bevis, motbevis, arealer, befolkningsgrupper osv. Men min önskan var att producera politik på ett mer intuitivt sätt. Jag hoppas att fiktioner som min kan skapa nya visioner som inte är präglade av det gängse maktspråket. 

Israel-Palæstina-konflikten er vel sagtens den af i samtidskunsten mest tematiserede politiske situation. Hvad er dit incitament til at tage lige netop denne konflikt op? 

– Filmen är rätt personlig för mig. Jag är långt mer involverad i Israel/Palestina konflikten än vad jag önskar. Min far och de flesta av hans systrar kom till Frankrike i början av 50 talet. Men min farfar och farmor reste till Israel med sin yngsta dotter som då bara var 9 år gammal. I Frankrike var min far först och främst en arab, skit samma med religionen. Det samma var det i Israel, jude eller inte, den första generationen av Nordafrikaner var invandrare och längst ner på samhällsbotten. Det här är bara för att säga att rasistiska strukturer infinner sig oavsett var man befinner i de så kallade «upplysta» samhällena.

Jag bodde i drygt ett år under min barndom i Israel med mina farföräldrar under tiden som mina föräldrar skilde sig och lekte 70-tal. Det var ingen rolig upplevelse. Men det som gör att jag känner att jag vill arbeta med min erfarenhet av denna konflikt är att jag ser det direkta sammanhanget mellan en europeisk kolonial tradition och det zionistiska projektet i Israel. All typ av national etos, särskilt när den legitimerar våld och undantagstillstånd är förkastlig också i Israel. Jag har sett på min egen familj hur det urholkar moraliskt att behöva legitimera övergrepp och undantag både som offer och utövare.

Jag säger inte att judar inte ska få vara i Israel/Palestina. Nu har flera generationer fötts där, men enligt mig kan det inte fungera med en tvåstatslösning eller apartheid. En långvarig fred kan endast gälla det samlade territoriet. Min film är en provokativ bild av vad som kommer att ske om inte denna samling kan genomföras utan involvering utifrån. Och då ska man ändå observera att det är en best-case-story… Det svåraste har ju visat sig vara att ge ifrån sig makten, inte att ta den.

Joachim Hamou, UIP27, 2015, still.

Joachim Hamou, UIP27, 2015, still.

Skriv et indlæg
Navn (kun indlæg under fuldt navn tillades)*:

E-mail (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!