Statens konstråd, Stockholm
Rapport 29.03.17

Ett outmanat paradigm

Alexandra Pirici, Arbetets Monument, 2016. Verket curaterades av Lisa Rosendahl för Statens konstråd. Foto: Ricard Estay.

Sedan Magdalena Malm tillträdde som direktör 2012 har Statens konstråd genomgått ett, med myndighetsmått mätt, radikalt skifte från traditionellt arbete med offentlig konst mot mer öppna och dialogbaserade processer. Detta var utgångspunkten för konferensen Curating Context som ägde rum på Kungliga konsthögskolan i Stockholm förra veckan, liksom för den antologi med samma namn som lanserades i anslutning till arrangemanget.  

Konferensen samlade ett hundratal personer, däribland företrädare för mer traditionella institutioner som Magasin 3, Lunds konsthall och Bonniers konsthall liksom en yngre generation frilansande curatorer och konstnärer. På programmet stod flera av de medverkande i antologin som talare, och under senare delen av dagen som workshopledare.

Konfliktbejakande curatering

In sitt öppningsanförande talade Magdalena Malm om vikten av att den curatoriella processen inkluderar öppenhet inför skiften i betydelsebärande strukturer, och vad som kan beskrivas som en metodologisk vändning mot kontext- och konfliktbejakande curatering. Som förebilder lyfte hon fram organisationer som Art Angel i London och Creative Time i New York, som sedan länge arbetar med konstproduktion utanför gallerirummen.

– På Statens konstråd har vi vänt på strukturen genom att låta curatorer, producenter och konstnärer hamna i centrum, medan övriga delar av organisationen fungerar som stöd åt det innehållsliga, berättar Magdalena Malm under en av konferensens workshops.

Theaster Gates, Sanctum, 2015. Verket producerades av Situations i Bristol.

Elefanten i rummet

Dagens första anförande hölls av Claire Doherty som beskrev hur hennes organisation Situations i Bristol arbetar med att «utforska och stödja hur konstnärer kan bidra med och generera platser för reflektion och förhöjd social medvetenhet genom nya former för offentlig konst» Doherty exemplifierade med konstnären Theaster Gates projekt Sanctum; en tillfällig struktur av återvunnet material i ruinerna av en gammal kyrka i Bristol. Strukturen aktiverades genom ett program som löpte under 24 dagar och omvandlade ruinen till en ny mötesplats i staden.

Dohertys curatoriella axiom förblev outmanat under konferensen, trots att elefanten i rummet – de senaste decenniernas nyliberalt doftande sammanstrålning av socialt engagerad konst och diverse kulturpolitiska dekret som vill att konsten ska ha en konkret inverkan på samhället – var som mest påtaglig under hennes presentation.

Kritikern Claire Bishop har påpekat att New Labour på 90-talet oförblommerat ställde frågan «vad kan konsten göra för samhället?». Storbritannien har också varit ledande inom så kallade «impact studies», där effekterna av kultur-verksamheter mäts och utvärderas för att på ett tydligare sätt kunna motiveras som nyttiga för skattebetalarna. Framväxten av teoribildning och fördjupad praktik kring socialt förankrad konst under 90- och 00-talen kan rimligen inte betraktas som isolerad från kulturpolitiska strömningar under samma tid, men en djupare diskussion kring detta samband saknades under konferensen.

Curating Context ägde rum på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Foto: Ricard Estay.

Metod utan slutdatum

Grégory Castéra, som tillsammans med Sandra Terdjman står bakom organisationen Council i Paris, lyckades delvis komma ifrån det curatoriella bagage som Bishop och andra kritiker pekar ut genom att koppla sin praktik närmare utbildning och forskning i filosofen John Deweys pragmatiska tradition. Castéras metod, som han sammanfattar under begreppet «inquiries», utgår från ett samhälleligt problem vilket leder till formerandet av en för projektet unik organisation, diskurs och praktik. Idén är att en publik är något som skapas utifrån en gemensam frågeställning, samtidigt som Casteras i sitt antologibidrag – en smula motsägelsefullt –  menar att en viktig aspekt av arbetet handlar om att identifiera grupper som är marginaliserade i samhället.

Castéras metod har flera paralleller med François Hers Nouveaux commanditaires («nya uppdragsgivare») som under mer än två decennier verkat i Frankrike och en handfull andra länder, något som inte adresserades under konferensen. En skillnad är dock tidsaspekten, där Castéras inquiry-metod stipulerar ett minimum av tre år och är utan ett förutbestämt slutdatum. Till skillnad från Nouveaux commanditaires är arbetet inte heller centrerat kring produktionen av ett verk, utan snarare kring produktionen av en utforskande process, vad Castéras kallar «situated research». Vad som under konferensen framstod som mindre tydligt är konstnären roll i denna process. 

Runo Lagomarsino, A Country’s Landscape, 2016. Verket ingick i projektet Malmös Leende, som curaterades av Edi Muka för Statens konstråd. Foto: Ricard Estay.

En ovanlig aktör

Flera av de medverkande påtalade vikten av att institutionellt omfamna inte bara kritik utan även konflikt. María Mur Dean, som driver organisationen consonni i Bilbao, underströk hur konflikt kan ses som nyckeln till att skapa konstnärligt motstånd och bryta ned dikotomin mellan att «curatera » och att «producera» konst. Consonni har enligt María Mur Dean omfamnat Deleuze och Guattaris så kallade «Rosa Pantern»-strategi, genom att institutionen inte söker efterlikna eller arbeta efter befintliga modeller, utan ständigt omskapar strukturerna för produktion, beroende på projekt och kontext, utan förebilder.

Bland de medverkande institutionerna framstod Statens konstråd på flera sätt som en ovanlig aktör, som med en nästan 80-årig historia på ett imponerande sätt har lyckats omstöpa sin organisation i linje med de nya curatoriella metoderna. Hur detta har gått till beskrev Magdalena Malm i korthet under sin workshop, men frågan om de många organisatoriska fallgroparna lyftes aldrig, vilket hade varit högst relevant i en tid då kulturchefer sparkas eller avgår i en aldrig tidigare sedd hastighet.

Lolou Cherinet & Santiago Cirugeda, House of Words, 2015. Verket curaterades av Elvira Dyangani Ose för Göteborgsbiennalen 2015, i samarbete med Edi Muka och Statens konstråd.

Konsten som kulturpolitikerna drömmer om 

Mot slutet av dagen presenterade Statens konstråds producent Joanna Zawieja projektet Konst händer som är en del av regeringssatsningen Äga rum där syftet är att generera konst- och kulturverksamheter i utsatta bostadsområden. Även här saknades en diskussion av projektets kulturpolitiska mylla, vilket var synd eftersom den nuvarande kulturministern har en unik portfölj, med ansvar inte bara för kultur- och mediefrågor utan även för demokratifrågor, mänskliga rättigheter och samepolitik, bland mycket annat.

Mot denna bakgrund är det svårt att inte läsa Konst händer som en ohelig allians mellan demokratifrämjande mål och communitybaserad konstaktivism, oavsett projektets intressanta aspekter i övrigt. Det framstår som symptomatiskt att Susanne Laceys inflytelserika begrepp New Genre Public Art aldrig nämndes under konferensen, då det först och främst har definierats som aktivistisk konst som utförs bortom institutionerna. Och kanske hade dagens kulturpolitiska och institutionella landskap kunnat belysas ur andra perspektiv om fler aktörer i konstlivet hade bjudits in att medverka? Den enda konstnären som deltog var Johanna Gustafsson Fürst, och då i rollen som moderator.

Om den institutionella omfamningen av konstnärlig aktivism har efterfrågats av konstnärerna själva, eller om den har varit ett svar på ett kulturpolitiskt begär efter samhällsnyttig konst framstår som en öppen fråga. Och hur förhåller sig dagens kulturpolitiska dekret till New Labours idéer på 90-talet? Detta är en viktig diskussion som är värd att föra. Klart är att om den aktivistiska och communityorienterade konsten inte hade initierats och lyfts fram av konstnärerna så skulle kulturbyråkraterna ha uppfunnit den.

Curating Context. Foto: Ricard Estay.

  1. Kommentar fra Robert Stasinski

    Som jag försökte uttrycka i artikeln är jag mer än positiv till community-baserad konst i allmänhet och diskursdrivande dialogisk konst i synnerhet, i alla dess former. Men, för en utomstående, för någon som vill undersöka samtida konstnärers autonomi och även politiska “knuffar” och incitamentsstrukturer inom offentliga institutioner finns det anledning att ställa frågan om det finns en politisk klass som vinner på en viss utveckling inom exempelvis offentlig konstproduktion. Då finns många aspekter av exempelvis Statens konstråds arbete som jag tycker visar på en förståelse för dessa frågor och hur de kan fungera utan att korrumpera eller instrumentalisera, men under seminariet var det mer fokus på operativa idéer och mångfald inom ett visst paradigm, jag vill väl, liksom du även uttrycker i din kommentar vidga diskussionen , för att innefatta en blick på vem som driver utvecklingen framåt, förutom konstnärerna och curatorerna/producenterna själva.

  2. Kommentar fra Magdalena Malm

    Antagandet i den här texten om en ”ohelig allians mellan demokratifrämjande mål och communitybaserad konstaktivism” väcker många intressanta frågor. När konsten är samhällskritisk inom institutionernas fyra väggar är detta bra, men när konstnärer faktiskt påverkar samhället är detta oheligt. Varför är det så? Varför går det bra att lyfta demokratifrågor i samtal som bara når den egna kretsen – men när de når ur i verkligheten blir de plötsligt nyliberalism? Ute i verkligheten är naturligtvis skarp förhandlingen mer avgörande för att bevara integriteten – men är det anledning att stanna kvar i de trygga rummen? Dags att diskutera strategier som den trojanska hästen eller rosa pantern där konstnärer förändrar strukturer inifrån. Bra att frågan kommer upp. Låt oss diskutera detta mer – dags att reda ut en hel del slentrianmässiga påståenden. Detta får bli nästa diskussion. Ni är alla välkomna.

Skriv et indlæg
Navn (kun indlæg under fuldt navn tillades)*:

E-mail (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!