Kunstkritikks julkalender

1/12 Johannes Björk
2/12 Mette Woller
3/12 Marianne Heier
4/12 Christine Antaya
5/12 Louise Steiwer
6/12 Simen J. Helsvig
7/12 Éva Mag
8/12 Jacob Lund
9/12 Linn Pedersen
10/12 Helena Lund Ek
11/12 Maria Bordorff
12/12 Kristoffer Jul-Larsen
13/12 Lars-Erik H. Lappalainen
14/12 Milena Bonifacini
15/12 Ingrid Halland
16/12 Jonatan Habib Engqvist
17/12 Pernille Albrethsen
18/12
19/12
20/12
21/12
22/12
23/12
24/12



Julekalender 04.12.18

4 december – Christine Antaya

I Kunstkritikks julkalender sammanfattar våra egna skribenter och inbjudna gäster det intressantaste från konståret 2018. Idag: Christine Antaya som är konstkritiker och medarbetare i Kunstkritikk och Sydsvenska Dagbladet.

 

Utställningar

Kah Bee Chow, ELSIE, 2017. Foto: Lotten Pålsson.

Digital Distress – Consumed by Infinity på Signal, Malmö.

Det mest minnesvärda verket i Signals lilla exposé över hur konsten kan ta sig an den digitala tillvaron var Kah Bee Chows små pälsklädda skulpturer som rörde sig över golvet som förströdda husdjur. Men även Andreas Kurtssons film där han reser till Luleå för att närma sig Facebooks stora serverhall, Alexandra Lermans lerreliefer över skärmbetingade fingerrörelser och Adriana Ramićs stora gestaltningar av myrstigar dragna över ett tangentbord var övertygande i det konkreta sätt de tog sig an frågan om vad digitaliseringen gör med världen. Det fanns något trösterikt i att utställningen kändes som en lyckad översättning, vi befann oss helt och hållet i konstens territorium, men med en vidöppen blick mot digitaliseringens och automatiseringens beskaffenhet.

Egon Schiele: Die Jubiläumsschau på Leopoldmuseet, Wien.

Egon Schiele: Die Jubiläumsschau på Leopoldmuseet, Wien.

Året då första världskriget tog slut var också året då Egon Schiele dog, 28 år gammal, i spanska sjukan. Detta uppmärksammades i en jubileumsutställning med måleri, teckningar, fotografier och brev på Leopoldmuseet i Wien. Schieles korta liv lämpar sig för dramatisering, men den curatoriska uppdelningen – med rubriker som «The Ego» och «The Mother» – resulterade i att presentationen ibland blev väl psykobiografisk. Det förtog dock inte verkens säregna visuella kvaliteter. Som ofta i översiktsutställningar av väldokumenterade konstnärskap var de ovanligare motiven mest fängslade. I Schieles landskap- och arkitekturskildringar är det som om expressionismen i de darriga linjerna tvingats ner bakom horisonter och skorstenar, och på så sätt anrikats.

Katarina Andersson, Veil, 2018.

Katarina Andersson på Krognoshuset, Lund

I sensommarljuset var det närmast en andlig upplevelse att se Katarina Anderssons måleri i den lilla medeltida byggnaden i Lund. Med geometriska kompositionerna i dova, bleka pasteller har Andersson en specifik vokabulär, men med ändlösa variationer som alla känns lika betydelsefulla. Som hos Agnes Martin finns det en tilltro till bilden som är uppfodrande, ingenting är en slump.

 

Händelser

Geoffrey Batchen.

Fotobiennalen Symposium: The Post-Photographic Image, den 31 augusti Köpenhamn.

Upplägget på endagskonferensen i Köpenhamn var bra, med teoretiska utvikningar parat med presentationer från konstnärer och curatorer. Eva Stenram och AVPD:s var särskilt minnesvärda. Geoffrey Batchens keynote bidrog med viktiga korrektiv (bilder har från fotografiets början spridits och tagits ur sin kontext) i en post-fotografisk samtid. Jag vill minnas att en sak som utkristalliserades sig var en oenighet om huruvida fotografiets tillstånd idag bara handlar om en förändring i skala, eller om en ontologisk kris. Det fanns en optimistisk fraktion, vars tillförsikt även sträckte sig till sociala medier och ansiktsfilter, som jag dessvärre inte lät mig övertygas av.

Sara Anstis, Brush my hair by the seaside whisper songs in my ear and stomp in the muddy waters, 2018. Från I Will Survive på Alta Art Space i Malmö.

I Will Survive på Alta Art Space/Galleri CC i Malmö & The Survival Handbook, Sara Anstis (red.).

Detta var egentligen en utställning i två delar och en publikation. Den delen som visades på Alta, ett outtröttligt ateljékollektiv i Malmö, pågick bara över en helg och fler borde ha sett den. En tidstypisk tematik – överlevnad i bemärkelsen stycka djur, förstå växtvärlden, avprogrammera antropocentrismen – gestaltades i verk som mest kan kategoriseras som «spår», och konkretiserades i den lilla boken som bör betraktas som mer än bara en utställningspamflett. Sara Anstis intervju med chefen för Botaniska trädgården i Lund om «plant blindess» var särskilt smärtsam att läsa. Jag minns Anstis från examensutställningen på Valand 2016, där hon ställde ut stora blyertsteckningar och växter. Nu har hon börjat måla, med samma sensibilitet för kroppen i naturen, men de naturalistiska linjerna har bytts till ett förbluffande, svällande uttryck. Jag tror det har med färg och mytologi att göra.

Bahareh Mirhadi, Better safe and sorry, 2018. Foto: Ana María Bermeo.

Better safe and sorry, Föreläsning Moderna museet, Malmö 22/11.

Föreläsningen om ett performance blev ett performance i sig när en av konstnärerna deltog via Skype från Teheran, och samtalet ständigt bröts. Ringsignaler och obesvarade hälsningar återkom som refränger. Arash Mirhadi och hans syster Bahareh Mirhadi, den senare bosatt i Malmö, blev utvalda till årets residensprogrammet Unicorn – Artists in Solidarity, men Arash nekades visum till Sverige och syskonen har tvingats fortsätta sitt samarbete på distans. Samtalet på Moderna Museet handlade om deras performance på Skånes konstförening, där besökarna förhördes och endast de utvalda fick tillträde till konsten som fanns i ett slutet rum. När Arash väl kopplats upp gjorde den dåliga förbindelsen att det mesta blev ohörbart. Publiken fick nöja sig med projicerade bilder av utvalda verk, och hölls kvar i en obekväm tillvaro präglad av gränser och exkludering, om så bara i två timmar.

 

Böcker

Katarina Wadstein MacLeod, Bakom gardinerna, 2018.

Katarina Wadstein MacLeod, Bakom gardinerna. Hemmet i svensk konst under nittonhundratalet, Bokförlaget Atlas, 2018.

Wadstein MacLeods bok är en klassisk konsthistorisk forskningsöversikt över ett antal konstnärskap från olika epoker i relation till en specifik frågeställning: gestaltningar av hemmet. Samtidigt är den ett viktigt bidrag till den feministiska litteraturen då den uppmärksammar försummade konstnärskap, som Fanny Brate och Hanna Hirsch-Pauli, och inte stannar vid att konstatera att kvinnliga konstnärer historiskt förvisades till privata rum och därmed nedgraderade en hel motivvärld genom association. Det är en generös och välillustrerad bok som förmår hålla ihop ett brett register av röster. Kapitlet om Dick Bengtsson är särskilt intressant, inte minst i en tid då nazistiska symbolers likställande med ondska ifrågasätts. Wadstein MacLeod skriver: «Det smärtar som mest när vi möter hatet innanför hemmets väggar, bakom dess gardiner, vid stekandet av en fläskfilé».

Rebecka Katz Thor, Beyond the Witness, 2018.

Rebecka Katz Thor, Beyond the Witness. Holocaust Representation and the Testimony of Images, Art & Theory Publishing, 2018.

Rebecka Katz Thors avhandling om hur bilder kan förstås som vittnesmål i tre arkivbaserade filmer av Harun Farocki, Yael Hersonski och Eyal Sivan aktualiseras givetvis av att det snart inte kommer att finnas några överlevande från förintelsen kvar i livet. Studien är även ett viktigt mediehistoriskt bidrag om hur rörliga bilder från förintelsen producerats, arkiverats och reproducerats. Thor menar att bilder aldrig utgör en garanti för att förstå en historisk händelse, men att de kan peka på en möjlig sanning och att vittnesmålet kanske är vårt viktigaste verktyg i kampen mot fascismen.

Jean Frémon, Now, now, Louison, 2018.

Jean Frémon, Now, now, Louison, Les Fugitives, 2018.

I Frémons lilla bok som kom i engelsk översättning i år finns definitioner av skulptur; en hat-lista (Schweiz), en gilla-lista (eld); sömnlöshetens teckningar; livets spindlar. Den är någonting mellan en fiktionaliserad biografi och en minnesbok, det senare i bemärkelsen minnesfragment om en vän och hennes möjliga minnen. Jag tänker ofta på Louise Bourgeois konstnärskap som ett av de mest taktila. Hennes namn frammanar en bild av en hand i ett textiltungt rum som knådar en lite klump. Jean Frémons bok försöker inte skissera fram en hel människa, men i den mån det sker så är det denna, den ständigt skapande, som visar sig.

Skriv et indlæg
Navn (kun indlæg under fuldt navn tillades)*:

E-mail (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!