Julekalender 17.12.17

17 december – Cecilia Widenheim

Kunstkritikks julkalender sammanfattar våra egna skribenter och inbjudna gäster det intressantaste från konståret 2017. Idag: Cecilia Widenheim som är chef för Malmö konstmuseum, där hon är aktuell som curator (tillsammans med Matts Leiderstam) för  Show and Tell – att visa och berätta pågår till den 21 januari.

 

UTSTÄLLNINGAR

Goldin + Senneby, Trading Strategies, 2013. Installationsvy från Secrets of Trade.

Om Goldin+Senneby har manipulerat konstvärlden denna höst ska jag låta vara osagt. Klart är att de har skapat några av de mest hetlevrade diskussionerna på länge. Engagerade samtal och skriverier om konsten, kapitalet och arbetslinjen. Först öppnade Manipulera världen, den utställning de curerat tillsammans med intendenten Fredrik Liew, och som är något av det mest sevärda och relevanta som Moderna Museet producerat de senaste åren. Sen kom deras förslag för den nya stationen Korsvägen i Göteborg – Evig anställning – med stämpelklocka, omklädningsrum och allt. Och som en alldeles för påkostad julklapp, inslagen i pråligt guldpapper, avslutar de året med soloutställningen Secrets of Trade hos konsthandlarna CFHill i en svartmålad sekelskiftesvåning i businesskvarteren i Stockholm city. God köpjul! 

 

Tobias Bernstrup/Palle Torsson, Museum Meltdown, 1999.

Under året har flera konsthallar och gallerier upplåtit sina rum åt tänkvärda retrospektiva övningar. På Tensta Konsthall visades Magisk byråkrati där ett antal av Måns Wranges curerade projekt sen 1980-talet iscensattes. På galleri Andréhn-Schiptjenko har Annika Larsson och Tobias Bernstrup/Palle Torsson m fl visat pionjärinsatser inom video-animering och dataspelsestetik. Samtidigt fortsätter Overgaden i Köpenhamn sin serie REVISIT där man rekonstruerar utställningar som det finns anledning att studera närmare i skala 1:1, med en ny publik och en ny generation konstnärer. Senast ut är Erotik. Samtidskonstens närhistoria skrivs, och de mindre institutionerna går i täten.

 

Paulo Bruscky, utställningsvy från Mouth Shut Loud Shouts. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Två utställningar som får Luther-jubileet och andra pseudohändelser att blekna är Dada är Dada på Bildmuseet i Umeå och Mouth Shut Loud Shouts på Marabouparken Konsthall i Sundbyberg. I Umeå rasar dadaisterna mot krig och förstockad nationalism i en utställning producerad i samarbete med Cabaret Voltaire i Zürich. På Marabouparken tar man itu med tystnadskultur, censur och självcensur. Livsviktiga ämnen för att förstå den tid vi lever i.

 

HÄNDELSER

En av årets största händelser är utan tvekan #MeToo. Kampanjen väller fram medan denna text skrivs. Konstvärldens rannsakning på sociala medier har varit en skakande och bitvis väldigt smärtsam läsning. Den patriarkala världsordningen är smutsig. Man slår neråt, när dörrar stängts och ingen hör. Eller ibland mitt i fikarummet, på möten, öppet inför alla. Ofta är det unga kvinnor som trakasseras under en sårbar period i livet, som ung konstnär, som student eller praktikant. Hur kan detta maktmissbruk få fortgå inom högskole-Sverige och på konstinstitutionerna? Ingen tycks gå fri, trots alla jämställdhetsplaner och likabehandlingsgrupper. Upprörda röster kräver att huvuden läggs på fat. Pressetiken skakas i sina grundvalar. Och det intersektionella perspektivet lyser med sin frånvaro. För mig startade det med havet av rosa pussyhats som mötte Donald Trump när han vaknade och tittade ut genom Vita husets fönster efter valet.

 

Alexandra Pirici, Leaking Territories, 2017.

Inser att julkalendern inte är en helt lämplig plats att diskutera mina intryck av Documenta och Skulpturprojekte på. Men låt mig nämna en händelse från den välmående krämarstaden Münster, som hänger sig kvar i ljuset av spelet mellan Europas giganter och småfolk, och i ljuset av Brexit. Alexandra Piricis performance Leaking Territories ägde rum i Münsters anrika stadshus. Här undertecknades 1648 den Westfaliska freden som satte punkt för det religionskrig som hade rasat i Europa under trettio år. En grupp performers leder oss runt i de gamla lokalerna. Först skapar de en komplex mindmap av historiska händelser medan golvytan i den så kallade Fredssalen stakas ut, styckas av och mäts upp. Publiken låter sig fösas runt mellan osynliga gränsstationer. Plötsligt vänder sig performancegruppen mot oss och blir en levande sökmotor för publikens frågor. Men först registrerar de vår brukarprofil – kön, ålder, social status etc. Som du frågar får du svar. På en av bjälkarna i taket kan man läsa följande devis: Audiatur et altera pars – låt även den andra sidan bli hörd.

 

I september öppnade det nya museet Zeitz MOCAA – Museum of Contemporary Art Africa, en gigantisk satsning på afrikansk samtidskonst i Kapstaden. Den stora ombyggda betongsilon i hamnen har kallats Afrikas svar på Tate. Bakom museet står tre män, en tysk konstsamlare som betalar kalaset, en sydafrikansk curator och en brittisk arkitekt, alla vita. I entrén sitter stora BMW-skyltar på väggarna. Satsningen har skapat högt ställda förväntningar, och mött en massiv kritik. Vem har råd att betala entréavgiften? Vem bryr sig om konst när demokratin är hotad och klyftorna ökar? Samtidigt ligger det en alldeles speciell energi i rummet när vi träffar deras team av curatorer. De visar med stolthet rummet där unga gästcuratorer undersöker och installerar verk i samlingen tillsammans med publiken, och de berättar ivrigt om programmet som växer fram för att skapa dialog med det lokala samhället och det lokala konstlivet. I slutet av vårt samtal får vi plötsligt frågan – hur kommer det sig att ni slutade stödja kampen mot rasismen i Sydafrika? Var är de nordiska ländernas solidaritet idag?

 

PUBLIKATIONER

Lisa Tan, My Pictures of You, 2017. Installationsvy från Brytningstider.

Temat för Lisa Rosendahls utställning och katalog är utvinning. Platsen är Luleå. Här ligger Facebooks mega-servrar och gruvbolagen grannar. Synd att utställningen bara pågår i två veckor – vem hinner ta sig dit, och vilka Luleåbor hinner runt för att se allt på så kort tid? Katalogen Brytningstider – extrakt ur en framtida historia går att ladda ner här.

 

Temi Odumosus bok Africans in English Caricature 1769–1819 – Black Jokes White Humour är ett efterlängtat kapitel i europeisk konsthistoria. Temi Odumosu är forskare verksam i Malmö/ Köpenhamn och en av hjärnorna bakom projektet What Lies Unspoken som lyfter fram Danmarks koloniala historia på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. «Hur kan röstens resonans hjälpa till och bryta och fylla ut den koloniala historiens tystnad? Hur kan vi tala om det som är så svårt att sätta ord på, och vad vill vi då säga?»

 

 

Den sista boken jag vill nämna är inte tryckt än – men den kommer har jag hört. Boken om Charlotte Johannesson, digitalkonstpionjären, är redigerad av Lars Bang Larsen. Jag hoppas man får läsa om vägen från vävmönster och textil grafik in i persondatorns förtrollade värld, före computer graphics. Om datakonst och identitetspolitik (?) före internet och big data. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

 

 

 

 

Skriv et indlæg
Navn (kun indlæg under fuldt navn tillades)*:

E-mail (vises ikke)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!